”Det är otroligt fint det du ska göra, men själv hade jag aldrig gjort det”
– en kommentar jag fick från flera håll dagarna innan jag flög ner hit till Israel och Palestina för att under tre månader vara följeslagare. Jag är placerad i Betlehem och hoppas i min roll som följeslagare kunna främja respekten för folkrätten och genom praktisk solidaritet visa stöd för utsatta grupper och samhällen – såväl palestinska som israeliska.
Det är måndag kväll och mörkret har lagt sig över Västbanken. I Betlehem lyser månen upp delar av himlen. Vi sitter hemma hos Clemance, vår granne och tillika arabiskalärare. Muren ser vi från vardagsrumsfönstret. Bilar tutar i kapp där de köandes står på gatan utanför för att ta sig över till andra sidan. Till Jerusalem. Till en annan verklighet. Vi dricker te och varvar nya arabiska uttryck med samtal kring livet, hopp och ljus.
– Här kallar vi er för fredsmäklare, säger Clemance. Ni är här för rättvisa och fred. Ni är här för att visa solidaritet. Det ni gör handlar inte om politik. Ni kommer hit för båda sidor. Ni hör med era öron och ser med era ögon. Vi känner oss trygga i att när ni berättar så kommer folk veta vad som händer här.
Där och då blir jag alldeles varm i kroppen. Det Clemance säger riktigt omsluter allt som Följeslagarprogrammet står för.
Som följeslagare tar vi inte ställning för någon av parterna i konflikten, varken militärt eller ideologiskt. Allt vi gör utgår från humanitära värderingar. Vi är här för att belysa och rapportera människorättsövergrepp. Vi är inte här för att värdera de individer som enligt order utför dessa. Kritik och frustration riktas istället mot det politiska spel som sedan länge gjort att människor kommit att fungera som verktyg. Det är här vi måste påminna oss om att de som verktyg också bara är människor. Centralt för vårt arbete är att människovärdet är knutet till varje enskild människa oberoende av prestationer.
Att på detta sätt vara opartisk i en så pass asymmetrisk konflikt som denna, där Israel som ockupationsmakt är militärt överlägsen, är egentligen ganska enkelt. Det handlar om ett förhållningssätt. Att vi som följeslagare exempelvis ställer oss kritiska mot de israeliska bosättningar som återfinns på Västbanken grundar sig i de folkrättsbrott som dessa ger upphov till. Fjärde Genèvekonventionen, Artikel 49(6), förbjuder en ockupationsmakt från att förflytta delar av sin egen befolkning till det ockuperade territoriet [1]. Med detta sagt så ställer vi oss opartiska gentemot person men inte gentemot styre och agerande. Kanske är det juristen i mig som gör att detta känns som en självklarhet. Kanske hjälper det mig att ha en sedan tidigare djup inblick i det israeliska samhället och dess mentalitet. Oavsett hur lätt eller svårt vi som individuella följeslagare har för detta förhållningssätt så vilar allas vårt arbete på samma humanitära värdegrund.
Såväl den palestinska som israeliska civilbefolkningen möter på svårigheter som kommer med den sedan länge pågående konflikten. Inte en dag passerar utan att konflikten gör sig påmind och i Betlehemsområdet lämnar den israeliska ockupationen tydliga spår. Samtidigt som det israeliska parlamentet Knesset på andra sidan muren har att ta ställning till premiärminister Benjamin Netanyahus ansökan om åtalsimmunitet och politiska nyval stundar om knappa två månader så fortgår livet för palestinierna på den här sidan muren.
I Betlehem består vårt arbete som följeslagare till stor del av att observera Vägspärr 300 [2], för att där underlätta för de tusentals män som varje morgon passerar för att ta sig till sina arbeten i Israel, att dagligen besöka skolor i närliggande byar belägna i område C, ett område vilket ligger helt under israelisk kontroll [3], samt att samarbeta med lokala och internationella organisationer som alla verkar för en hållbar fred. Oavsett var vi är eller vad vi gör så möts vi varje dag av uppskattning. Människor på gatan ger oss leenden och glada vinkar. Män som passerar Vägspärr 300 vänder upp sina huvuden och nickar. Skolbarn ropar glatt till oss där vi står vid entrén när de kommer gående längs vägkanten. Så ja – det vi som följeslagare gör är otroligt fint. När jag kommer hem igen hoppas jag att i alla fall ett par av dem som till mig innan sa att de aldrig skulle göra det kanske har tänkt om.
(1) International Committee of the Red Cross (ICRC), Geneva Convention Relative to the Protection of Civilian Persons in Time of War (Fourth Geneva Convention), 12 August 1949, 75 UNTS 287, webbadress: https://www.refworld.org/docid/3ae6b36d2.html (hämtad 15 januari 2020); Diakonia, Planning to Fall, the Planning Regime in Area C of the West Bank: an International Law Perspective, September 2013, webbadress: https://www.diakonia.se/globalassets/documents/ihl/ihl-in-opt/planning-to-fail.pdf (hämtad 16 januari 2020)
(2) Vägspärr 300 – Checkpoint 300/Gilo Checkpoint – är den övergång för gående där muren separerar östra Jerusalem från Betlehem. B’tselem, The Israeli Information Center for Human Rights in the Occupied Territories, Checkpoints in the West Bank and Gaza, webbadress: https://www.btselem.org/freedom_of_movement/checkpoints_and_forbidden_roads (hämtad 16 januari 2020)
(3) Diakonia, Planning to Fall, the Planning Regime in Area C of the West Bank: an International Law Perspective, September 2013, webbadress: https://www.diakonia.se/globalassets/documents/ihl/ihl-in-opt/planning-to-fail.pdf (hämtad 16 januari 2020)