Varje vardag bevakar vi följeslagare barn som är på väg till skolan för att rustas inför framtidens utmaningar. Oftast går det lugnt och sansat till. Andra dagar gör spänningarna i konflikten mellan israeler och palestinier att man tvingas skärpa till sig rejält för att följa med i händelseutvecklingen.
Det är lunchtid och eleverna är på väg hem för dagen. Samtidigt hör vi rykten om att ett antal personer ska komma tillbaka för att plantera något i trädgården utanför skolan. Efter en stund kommer barnen, några vuxna palestinier och ett fåtal aktivister från Europa tillbaka med olivträdsplantor. I Sverige skulle ett dylikt initiativ avlöpa fredligt, med undantag för en sällsynt diskussion, och på sin höjd något enstaka gråtande barn.
I Hebron händer följande.
Soldaten som är placerad närmast skolan reagerar instinktivt genom att anropa sina kollegor som anländer tungt beväpnade inom minuter. De placerar sig tätt intill skolans kala lilla jordplätt för att bevaka planteringen, samtidigt som de upprätthåller radiokommunikation med ytterligare militärer, för att beskriva hur situationen utvecklar sig.
I nästa stund marscherar en bosättarkvinna bestämt uppför trappan mot skolan, den första pojken hon stöter på håller en palestinsk flagga. Hon sliter den ur hans hand, bryter av den, och kastar den nedför backen bredvid jordplätten in i ett buskage. Klungan av människor som fram tills alldeles nyss var upptagna med att sätta sina plantor protesterar genom att höja sina röster.
Efter hand som händelsen utvecklas uppstår regelrätt handgemäng och människor anländer från alla håll. Fler barn, ungdomar, bosättare, palestinier, internationella observatörer och israeliska militärer i en röra utanför och omkring den lilla skolan Cordoba. När lugnet till slut lägger sig har en tolvårig flicka och en äldre man förts iväg i var sin ambulans. [1]
Vad ska man egentligen säga om det här?
Innan jag reste till Västbanken hade jag en uppfattning om den politiska situationen som i stora drag blivit bekräftad så här långt. Det som däremot skakat mig är hur disharmonin mellan människor kan vara så pass påtaglig att man känner av den i luften. Att barn inte kan sätta träd i jorden utan att behöva vaktas av beväpnade soldater talar sitt tydliga språk.
Personligen har ordet konflikt fått en helt ny innebörd för mig.
Som om jag poängterade i min förra reserapport är bosättningarna på Västbanken illegala enligt internationell rätt. [2] Europeiska unionen har flera gånger försökt att få den israeliska regeringen att bromsa expansionen, som betraktas av många som ett av de största hindren för en framgångsrik fredsprocess. [3]
Alldeles nyligen skickade 16 europeiska utrikesministrar, inklusive Frankrike och Storbritanniens, ett brev som uppmanade EU:s utrikeschef att arbeta för en märkning av produkter tillverkade i bosättningar på ockuperad mark, och som säljs i Europa. [4] En kraftfull politisk markering från EU. På Västbanken, inte minst i Hebron, finns många organisationer med både israeler och palestinier som målmedvetet arbetar för att skapa en grogrund för politisk, ekonomisk och social rättvisa.
Vi följeslagare, som en del i den helheten, tillsammans med människor runt om i världen, hoppas på att dessa initiativ så småningom ska leda till fred.
Till den dagen får barnen vänta med att plantera sina olivträd.
Bilder
Bild 1: Liten pojke med en olivträdsplanta och en flagga. Foto: Magnus Persson
Bild 2: En man förs iväg med ambulans efter att ha blivit knuffad av en soldat. Foto: Magnus Persson
