Nu har jag varit här i en månad och fått ta del av så många berättelser och händelser. Den senaste tiden är det också många människor som fått betala med sina liv i konflikten och man undrar hur länge det ska få hålla på.
När det gäller lekplatsen som jag skrev om i förra brevet har det inte hänt något idag den 20 mars. Den enda information vi har fått är att israeliska myndigheter inte brukar meddela när de tänker genomföra sina aktioner. Det har heller inte kommit någon information om att de har dragit tillbaka beslutet. Det är bara att konstatera efter ett tag här att saker fungerar på ett helt annat sätt än hemma.
En av våra uppgifter som följeslagare är att närvara vid den stora checkpointen i Qalqiliya. Varje söndagmorgon passerar tusentals palestinier denna plats för att ta sig in till Israel för att arbeta. Förra söndagen ringde väckarklockan strax innan tre och tuppen i hönsgården några meter från sovrumsfönstret var redan vaken. Småsömniga gick vi ut i mörkret till bilen som kör oss till Qalqiliya, vi åker genom ett samhälle som har haft många utegångsförbud den senaste tiden. Sist var det en stor vägspärr i form av sten och jord mitt i stan, vilket innebär att alla måste åka en lång omväg på små jordbruksvägar genom olivlundar, i och för sig ett otroligt vackert landskap men resan tar mycket längre tid och det finns inget val.
När vi närmade oss checkpointen möttes vi av människor på väg tillbaka. Det var stängt! Hela Västbanken stängdes av efter händelsen i Jerusalem, och ingen kunde ta sig till arbetet om man behövde ta sig genom någon checkpoint eller jordbruksgrind. Här i Jayyous finns det två jordbruksgrindar eftersom 75 procent av böndernas odlingsmark ligger på andra sidan muren. Alla måste ansöka om tillstånd för att få passera till sina marker. Det började år 2002 när muren började byggas och då fick de flesta tillstånd som gällde två år men nu är det färre som får passera och tillstånden gäller bara i tre månaders perioder, efter det måste man göra en ny ansökan.
Vid Qalqiliya är det vanligtvis ett sjudande folkliv varje morgon med försäljare som erbjuder falafel, kaffe, smörgåsar och allt som man kan tänkas behöva om väntan blir för lång. Ibland känns det som vi också blir en del av systemet som gör att det fungerar. Vi följeslagare följer situationen på den palestinska sidan och på den israeliska sidan står Machsom Watch, en grupp israeliska kvinnor som startade verksamheten februari 2001. Det började som en politisk organisation som var mot ockupationen, men har utvecklats till en humanitär organisation som finns på plats vid de stora vägspärrarna för att hjälpa till och se till att det flyter på. Vi kan inte träffa dessa kvinnor eftersom de inte får gå in på palestinskt område och vi blir numera utkörda ur teminalen av soldaterna när vi försöker gå in. Men vi har telefonkontakt och stämmer av läget och ringer om något speciellt händer.
Alla som passerar får gå genom terminalen med tre kontroller. Varje stopp har röda och gröna lampor som visar när det går att passera, vill soldaterna något ropar de i högtalare som ekar i den kala byggnaden med högt tak. I metallgångar i taket går soldaterna med sina vapen och övervakar läget. Känslan inne i denna terminal är skrämmande på många sätt och jag kan känna maktlösheten och ilskan hos dem som måste passera här för att ta sig till jobbet. Första passagen är för att ta sig in, andra passagen är en metalldetektor där alla föremål som kan tänkas ge utslag läggs på ett band, den sista passagen är där alla ska visa sina tillstånd för att kunna passera. Dessutom har man på denna terminal börjat med handskanning, vilket innebär att man måste få handavtrycket avläst och godkänt. Många har problem med detta, många är byggnadsarbetare och jobbar hårt med händerna vilket gör att det är svårt att läsa av handavtrycken. Ibland fungerar inte maskinen så bra och ger utslag för var och varannan vilket gör att det tar lång tid och irritationen ökar när människor blir stressade och oroliga för att inte komma i tid till sina jobb.
Efter ungefär tre timmar brukar den värsta rusningen vara över och vi traskar trötta tillbaka tillsammans med en handfull män som inte kunnat ta sig igenom av olika anledningar. I detta land fyllt av kontraster kan en dag innehålla både en morgon i Qalqiliya checkpoint och en picknick under ett olivträd med Maii och Deana, ett par nyfunna vänner från byn. Mandelträden blommar för fullt och för första gången har jag ätit de små gröna skotten med salt, det säljs överallt nu under en kort period, lite beskurt och säkert jättenyttigt, fast det verkar inte hjälpa mot snuva.
