Det varma mycket söta teet känns, konstigt nog, läskande. Solen känns ljummen. Vi sitter på madrasser på marken och lyssnar på historien om byn Khan al-Ahmar, som troligen snart är ett minne blott.
Beduinklanen Jahalin bodde i Negevöknen i många generationer. Den nya staten Israel ville tvinga dem in i armén men det kunde de inte acceptera. 1951, efter tre år av diskussioner, blev fem personer dödade av den israeliska armén och beduinerna flydde till Västbanken. Där fanns det ingen plats som kunde härbärgera alla, så nu är de spridda på hela Västbanken.
– Förr hade vi över tvåtusen får och sex kameler. Nu har vi bara sexhundra får och en kamel kvar. Marken krymper hela tiden, berättar Eid Hamis Swelem Jahalin, ledare för beduinsamhället som ligger på öknen bara några kilometer öster om Jerusalem.
Beduinerna lever i skuggan av den stora bosättningen Ma’ale Adummin, en stad på 40 000 invånare som vi just har passerat. Vi har sett de fina gatorna och vattenparken som bosättningen stoltserar med. Byn Khan al-Ahmar är fattig och kontrasten mot Ma’ale Adummin kan inte vara större. Skjul av plåt, plast, några brädor. De flesta har ingen dörr, bara en gardin. Många barn springer omkring, ler och tittar nyfikna på oss.
För några år sedan kunde byn, med stöd av en italiensk organisation, bygga en skola. Byborna använde gamla däck som täcktes med lera. Skolan består att flera små, låga byggnader i samma färg som sanden. På några ställen har man låtit däcken titta fram som ett tyst vittnesmål över de gamla däckens generositet mot barnen. Det finns också ett öppet klassrum med plåttak och väggar av plast. Bänkarna är tomma nu, men tavlan med arabiska texten talar om barnens läslust.Bykommittén tyckte det var en bra idé att försöka etablera samarbete med en mindre bosättning som ligger på en kulle några hundratals meter norr om byn.
– Jag brukade jobba på bosättningen därborta. Där bor det många högt uppsatta personer i Israel. Vi bjöd de till oss och visade stolta vår skola. De visade intresse och prisade vårt jobb. Men bara några få dagar senare fick vi ett meddelande från myndigheterna att vi hade olagliga byggnader i byn, säger Eid Hamis Swelem Jahalin.
Det finns ingen el eller rinnande vatten i byn.
– Men vi har förberett oss, säger han och visar kablarna som hänger mellan de enkla husen. Vatten finns i området, men de vill inte koppla in oss. Tvärtom, de gör allt för att få oss bort härifrån, fortsätter han och tar oss runt skolan.
Bakom staketet som avgränsar byn finns det några stora ventiler och rör. Det är luftning av avloppsystemet från bosättningarna. Det har placerat det precis vid skolan. När de öppnar ventilerna kan man inte vara här. Det luktar hemskt!
Skolan har fått en rivningsorder. På eftermiddag samma dag möter vi en belgisk kvinna på FN’s kontor för humanitära frågor. Hon berättar att Israel är en av tre länder i världen som river skolor.
– Om ni undrar vilka de andra är, så kan jag berätta: Burma och Afganistan, säger hon med en uppgiven röst.
Khan al-Ahmar är bara en av tjugo bedouinbyar i samma område som den israeliska regeringen planerar att riva för att beredda plats för expansionen av bosättningen Ma’ale Adummin. Diakonia kallar planen för ”ett odiskutabelt krigsbrott och möjligen ett brott mot mänskligheten” [1]
Regeringen i Israel planerar att förflytta 2300 personer till ett område i närheten av Jerusalems sopptipp, ett ställe som enligt FN ”kommer troligen att innebära hälsorisker för familjerna och erbjuder begränsade möjligheter för bete för deras boskap.” [2]
