Som en del av vårt arbete i Jordandalen var jag och några teamkamrater på besök i al-Auja secondary Girls school. Där träffade vi rektorn Samar Badawi. Samar tog emot oss med glädje men berättade att den senaste tiden har den israeliska militära närvaron utanför skolan och i byn ökat. Hon frågar om vi har möjlighet att under kommande vecka närvara i byn för att barnen ska känna sig trygga när de tar sig till och från skolan.
’- Många barn som går till skolan är skrämda av soldaternas närvaro. Det är inte ovanligt att militärer genomsöker deras ryggsäckar. Detta har varit ett problem som pågått under perioder och som har gjort att många barn har hoppat av skolan. Det finns också de barn vars rädsla för soldaterna påverkar deras förmåga att koncentrera sig. Dessutom är det många barn som följer sina småsyskon till skolan, vilket påverkar deras närvaro och på sikt även deras studieresultat, berättar Samar.
Tyvärr är inte Samar den första som berättar om hur ockupationens konsekvenser påverkar barnen. Oroade föräldrar, lärare och psykologer som vi träffar berättar ofta om att barnen är oroliga och rädda. Stressen och oron som barnen upplever påverkar inte bara deras skolgång utan även deras psykiska utveckling och deras generella välmående.
Nu har vi, jag och teamet, under en veckas tid funnits på plats vid vägen där soldaterna står. Detta är samma väg som barnen tar till skolan. Vi är där för att räcka ut en hand till barnen, som en preventiv närvaro för att minska oro.
För att visa att vi ser och hör, att vi berättar och dokumenterar med våra pennor och våra kameror. Vi finns på plats för att bryta rädslan skapad av soldaternas närvaro med ett leende, med värme trygghet och kärlek som varje barn borde få känna på vägen till skolan.
En dag när vi kommer fram till byn blockerar soldaterna vägen upp mot skolan.
Vi står nära soldaterna och en liten flicka inte äldre än åtta år passerar oss. Hon ler mot oss. Hon tar några trevandet steg fram mot soldaterna, hon ser rädd ut. Hon vänder tillbaka och tittar på mig. Vi pratar inte samma språk men jag förstår, jag tar jag hennes hand och följer henne förbi de tungt beväpnande soldaterna och den stora militära jeepen.
När vi närmar oss skolan så släpper hon min hand och ler åt mig igen. Hon är trygg och kan fortsätta sin promenad till skolan själv. Soldaternas blickar följer mig tillbaka från stigen där jag lämnat den lilla flickan. Jag undrar hur det är att växa upp med militär närvaro varje dag, att vara ett barn bland soldater.
