Jag går igenom metalldetektorn. Nyligen passerade vi första delen av säkerhetsbarriären, med stängsel och tillhörande sensorsystem. Det är knappt att jag reflekterar över det längre. Säkerhetskontrollerna, som jag i vanliga fall mest sammankopplar med säkerhetskontrollen på flygplatsen, finns ju överallt i vardagen. I varje passage genom muren, i varje vägspärr jag gått igenom för att passera till Israel, i Gamla stan i Jerusalem. På universitet jag besökte i Nablus i Palestina.
Men idag är jag inte på väg till något av dessa sällen. Jag får mitt pass kontrollerat. Min kollega och jag blir hänvisade till en bänk där vi får vänta på vidare besked. Medan vi inväntar klartecken på att få komma in kommer jag att tänka på mina tidigare erfarenheter från ett fängelse. Då när jag för flera år sedan deltog i en besöksgrupp på Kumlaanstalten. Säkerhetsproceduren och noggrannheten är liknande. Den märkliga sociala situationen, att jag ska träffa någon eller några inom dessa murar som jag egentligen inte känner, påminner också om varandra. Men några avgörande saker är fundamentalt olika.
Den stora skillnaden är att personen jag och min kollega är här för att lyssna till suttit inom dessa murar utan domstolsbeslut. Personen är endast 14 år fyllda. Han heter Saleh och idag är hans rättegång. Officeren kommer tillbaka och meddelar att vi är välkomna in i den stora öppna vänthallen i det israeliska militärfängelset Salem på norra Västbanken.
En av de svåraste saker jag mött under min tid på den ockuperade Västbanken är arresteringar av barn1. Som följeslagare i Jayyous får jag ofta samtal från Hassan som rapporterar om att israelisk militärarresterat ett antal personer under natten i den närliggande palestinska byn Azzun. Det är inte ovanligt att det handlar om barn. Hassan arbetar på frivillig basis för samhället som samordnare för det stöd som ges till unga som blivit arresterade, och deras familjer. Han berättar att 80 barn under 18 år blivit arresterade i Azzun under år 2013. Hassan är egentligen elektriker till yrket men det är barnen i Azzun och deras situation som tar upp det mesta av hans tid. Azzun är kraftigt överrepresenterat vad gäller barnarresteringar på Västbanken. Det är få familjer som sover tryggt om natten. Majoriteten av arresteringar av såväl vuxna som barn sker systematiskt nattetid. Tungt beväpnade israeliska soldater bryter sig in i hus under natten och för bort de barn som arresteras. I de allra flesta fall får föräldrarna inte veta vart barnen förs eller vad som händer med dem. Bland de familjer jag träffat berättar många om hur barnen blivit bundna om händerna och fått bindel för ögonen.
Den vanligaste anklagelsen mot dessa barn är att de kastat sten på den närliggande väg 55. För att förstå bakgrunden till styrkan i att anklaga någon för att kasta sten på den här vägen måste man veta om flera saker. Till att börja med trafikeras väg 55 av många bosättare; de israeliska medborgare som bor i samhällen byggda på Västbanken. Dessa samhällen eller städer är enligt internationell humanitär rätt olagliga bosättningar byggda på palestinsk ockuperad mark, men de understöds och godkänns av staten Israel2. Det andra man behöver känna till är att enligt Israels militära lag anses att kasta sten som ett säkerhetsbrott, och kan ge upp till 20 års fängelse för barn i åldern 14-15 år3. För att förstå omfattningen av den israeliska militärens betydelse i sammanhanget är det avgörande att ha kunskap om att israelisk militärlag tillämpas för civila palestinier på Västbanken.
När allt kommer omkring framförs sällan bevis för att ett barn har kastat sten och grunden till anklagelsen förblir oviss enligt Hassan. Vid förhör tillåts varken föräldrar eller advokat att närvara4. Hassan berättar att många barn blir pressade till att erkänna ett brott som de kanske inte begått med löftet om att de kommer att släppas snabbare. Vid ett flertal tillfällen har jag närvarat när Hassan träffar dessa barn efter en arrestering. Vad jag mött i dessa barns ögon är rädsla. Många barn som blivit arresterade är ofta rädda och vågar inte berätta vad som hänt under arrestering eller förhör5. Många av barnen som blivit arresterade i Azzun under min tid som följeslagare har jag inte träffat alls eftersom de fortfarande är arresterade, kvarhållna i militärt fängelse utan rättegång.
När vi släpps in i den öppna vänthallen i Salem värmer solen fast klockan bara är nio. Jag ser mig omkring och möter blickarna av de många människor som väntar på att delta vid en anhörigs rättegång. På området befinner sig ett trettiotal personer. Jag och min kollega tar oss fram med några knackiga arabiska fraser i kombination med människor som vänligt översätter vår engelska när den inte riktigt förstås. Bland de väntande utkristalliserar sig de oroliga mödrarna. Jag samtalar med fyra kvinnor på en gång som alla berättar om sina söner som fortfarande är arresterade utan rättegång. Det är med uppgivenhet och behärskade förhoppningar som kvinnorna jag möter ändå tagit sig hit: ”Inshallah, kanske blir det en rättegång för min son i dag ändå”. Min egen erfarenhet av att för två veckor sedan ha stått utanför militärfängelset och på telefon få beskedet att rättegången vi skulle närvara vid är inställd blir genast en droppe i havet. Flera av dem jag möter är här för sjätte, sjunde gången. Timmarna går och solen värmer allt starkare.
I samlingen människor möter vi till sist Salehs äldre bror Ahmed. Det är uppenbart att han helst inte vill prata om situationen. Han ser osäkert och uppgivet på oss. Han vet likaväl som vi att vi inte kan få saker och ting att gå snabbare. Vi har kommit hit för att vara internationell närvaro på plats vid en eventuell militär rättegång mot en 14-årig pojke. Vi kan observera och rapportera. Vi kan stödja familjen i deras väntan. Men frustrationen som kryper på när vi möter Ahmed går inte att ta miste på. Vi kan inte göra något åt situation för någon av de anhöriga på plats. Plötsligt hörs ett välbekant namn. Salehs namn ropas upp från dörren mot vilken allas blickar är vända. Dörren varifrån kallelsen kommer. Kallelsen om att någon som man känner äntligen skall höras. Även om ingen längtar efter sitt barns rättegång skulle det åtminstone sätta punkt för den obehagliga ovissheten. Ahmed går i spetsen mot dörren. För ett ögonblick så tror jag att jag kommer att närvara vid en militär rättegång i Salem. Ögonblicket är snabbt över för samtliga berörda. Salehs rättegång ropas ut som inställd. Igen. Saleh är nu 14 år gammal. Han var 13 år när han arresterades i november 2012, för ett år sedan.
”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala, välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.” Barnkonventionen artikel 3
Ytterligare två månader har gått sedan jag besökte det militära fängelset i Salem. När jag skriver dessa rader har Salehs rätt att höras och försvara sig vid en rättegång ännu inte tillgodosetts. Han sitter därmed fortfarande fängslad utan dom.
Fakta om Israels militära domstol
Israels militära domstol har opererat i det ockuperade palestinska territoriet i 42 år utan internationell insyn. Unicef uppskattar att sammanlagt 7 000 palestinska barn blivit gripna, förhörda, förda inför rätta och fängslade inom Israels militära juridiska system de senaste tio åren. Den straffbara åldern inom israelisk militär domstol är tolv år. Åldern 14-15 år betraktas som ung vuxen. Från 16 år utdöms straff som för en vuxen6.
