Vi befinner oss i Beit Ummar en liten by 15 min norr om Hebron. Staden är känd i Palestina för i princip en enda sak, barnarresteringar.
”No child shall be subjected to torture or other cruel, inhuman or degrading treatment or punishment” Article 37 (a), UN Convention on the Rights of the Child (1989). [1] Under perioden januari till mars 2012 har 18 minderåriga arresterats av Israeliska soldater. Sedan år 2000 har de israeliska myndigheterna anhållit och åtalat cirka 700 palestinska barn varje år. [3]
Detta är anledningen till att vi idag befinner oss i Beit Ummar. Vi har efter lång tid lyckats bestämma en träff med Mohammed Awad en 17-årig pojke som trots sin ringa ålder redan varit arresterad och fängslad två gånger. Vi stiger in i familjens hem och blir erbjudna det så obligatoriska söta palestinska teet. Mohammad ger ett blygt intryck och berättar först ganska kortfattat om det han har varit utsatt för.
Han berättar att första gången han blev arresterad och fängslad var när han var 15 år. Han satt 4 månader i fängelse. Han var nere och arbetade på sin farbrors mark som gränsar till den israeliska bosättningen Karmi Zur. Samtidigt i närheten pågick en demonstration. Soldaterna arresterade Mohammad och anklagade honom för delaktighet i demonstrationen och stenkastning. Mohammad misshandlades allvarligt av soldaterna med både sparkar och slag då han var handfängslad och fick som resultat av detta inre blödningar och en sprucken mjälte, efteråt fick han medicinsk behandling i form av smärtstillande under de 4 månader han satt fängslad.
När jag frågar hur han kunde bli dömd om det inte fanns några vittnen berättar han att soldaterna som arresterade honom vittnade mot honom vilket räckte för att få honom dömd. Den 8 juli 2011 släpptes Mohammad ut från fängelset men friheten skulle enbart vara i 15 dagar.
Den 23 juli arresterades Mohammed igen. Han var på väg till sjukhuset i Hebron där han precis påbörjat en medicinsk behandling mot de skador han ådrog sig i samband med misshandeln från soldaterna. Soldater stoppade hans bil i en vägspärr och frågade efter ID-kort. Mohammed som inte fyllt 16 år ännu hade inget ID-kort. Soldaterna arresterade honom och han kom att fängslas igen, återigen anklagad för stenkastning. Denna gång blev domen 6 månader i fängelse.
Mohammads hälsotillstånd förvärrades då han fick avbryta sin nyss påbörjade medicinska behandling på sjukhuset. Värst av allt var att han inte kunde gå kvar i skolan och kom efter med sin utbildning. När vi frågar om livet i fängelset är Mohammad återhållsam, han berättar att de var 10 stycken i ett rum och han hade inte möjlighet att studera eller gå på några läkarbesök.
Han beskriver tiden i fängelset som en riktigt deprimerande och psykiskt påfrestande period. Att Mohammad återigen blev anklagad för stenkastning är egentligen ingenting konstigt. Den vanligaste anklagelsen är just stenkastning. Nyligen gjorda studier grundat på 40 vittnesutsagor från minderåriga som blivit anhållna under andra halvan av 2010 visar på att majoriteten av dessa barn har lidit av misshandel då de blivit arresterade. [4] Jag pratar med Mohammads far, Ali, som varit närvarande under hela samtalet. Ali berättar att han är väldigt rädd när hans son går ut och har börjat följa med honom ut om dagarna.
Om kvällarna har Mohammad svårt att sova och sitter större delen av kvällarna uppe till omkring 03:00 och tittar ut över staden för att se om det kommer några soldater. Han har även fått svårigheter med koncentrationen och har inte klarat av att gå tillbaka till skolan efter sin andra fängelsevistelse vilket medfört att han inte gått ut grundskolan. Han påbörjade en utbildning för att bli snickare men var tvungen att hoppa av den då hans hälsotillstånd nu inte tillät detta. Mohammed tar flera tabletter dagligen för de skador som han ådrog sig i samband med soldaternas misshandel och åker ständigt in till sjukhuset i Hebron för behandling.
Som tur är betalar den palestinska hälsomyndigheten det mesta av medicinerna, annars hade familjen inte haft möjlighet att införskaffa medicinen som han nu troligen måste ta hela livet ut.
Beit Ummar är inte ensamt om att ha många arresteringar av minderåriga. Den 28 februari förra året arresterades en 11-årig pojke från Silwanområdet i Jerusalem. Han misshandlades så svårt av de poliser som arresterade honom att det resulterade i att han fick vårdas på sjukhus för hjärnskador. [5]
Det svåraste med att sitta och prata med Mohammad är just vetskapen att detta pågår kontinuerligt över hela Palestina. När vi lämnar Mohammad i Beit Ummar frågar vi honom vad han helst av allt skulle vilja göra i framtiden. Han svarar att han vill arbeta som snickare men att detta tyvärr inte kommer att gå längre. Mohammad berättar att han bara hoppas att hans berättelse kommer att få fler att få upp ögonen för det som sker i Beit Ummar och att något kan förändras.
