”Jag vill bli läkare, det vill jag skriva om.” ”Jag vill skriva om att flyga, för jag vill bli pilot.” ”Jag vill bli astronaut får jag skriva om det?” Nio- tioåringar spånar idéer till en skrivuppgift, ämnet är fritt. Barn, entusiastiska med drömmar och framtidsplaner. Barn med lite för mycket spring i benen för att sitta still på sina stolar. Barn, som vilka andra barn som helst.
”Jag vill skriva om flyktinglägret”, ”jag vill skriva om ett fritt Palestina”, ”jag vill skriva om min bror som sitter i fängelse”. Barn, men kanske inte vilka barn som helst. Barnen bor i Ayda Refugee Camp. De tillhör fjärde generationen flyktingar i lägret. Lägret byggdes 1950 och invånarna kommer från 17 byar, från områdena väster om Jerusalem och Hebron [1]. Byar som de direkt eller indirekt tvingades lämna 1948.
Flyktingläger får mig, och säkert många andra, att tänka på något provisoriskt, tält på lerig mark. Ayda Refugee Camp är till det yttre en mer integrerad del av staden, med hus och smala gränder. Det är för den ovane svårt att veta var gränsen mellan stad och läger går. Men gränsen är på andra sätt tydlig: skola, sophämtning med mera, sköts i lägret av FN organet UNWRA [2]. För de boende i lägret är gränsen definitiv tydlig. Identifikationen som flykting och boende i ett flyktingläger är stark.Husen är byggda på mark som är hyrd på 99 år. Någon verkar ha anat att lägret inte skulle bli så temporärt och att flyktingfrågan skulle ta lång tid att lösa. 62 år har gått och i lägret bor idag runt 5000 personer, många av dem är barn. Runt 60 % är under 18 år. [3]
Barnen som spånar skrividéer bor alla i lägret. De befinner sig på en engelsklektion som Aktivitetscentret Lajee (flykting på arabiska) arrangerar. Här arbetar ungdomar och vuxna från lägret med att göra lägret mer barnvänligt och skapa en mer aktiv fritid för lägrets barn och unga.Centret arbetar mycket med estetiska ämnen, konst, media, dans och med stort fokus på berättande och skrivande. Här strävar man efter att ge barnen en röst. Ge dem en möjlighet att berätta om sina liv och på så sätt både dokumentera situationen här och ge barnen en möjlighet att bearbeta det de är med om. För det finns mycket som både behöver dokumenteras, visas för omvärlden och mycket som behöver bearbetas på det personliga planet.
Aktivitetscentret får ibland kritik för att vara för politiskt och sprida propaganda. Men Mohammed, som började arbeta på centret som 15-åring 2001, menar att det är fel.
– Vi tar inte emot pengar från politiska partier, vi är inte bundna till någon, det vi undervisar är konst och media men även mänskliga rättigheter och barnkonventionen, men det gör väl ni i era länder med? säger han och riktar frågan till mig och mina två kollegor som är från USA och Canada.
Sen berättar han att mycket av det som barnen skriver och berättar om är politik:
– Barnen väljer själva vad de vill berätta om men bor man i ett flyktingläger, på ockuperad mark, där barn fängslas och misshandlas och där militären ständigt är närvarande, då är hela livet politik. En hel del berättelser handlar om frihetsberövande och fängelser, fängslade föräldrar och syskon, eller egna erfarenheter från fängelser. I augusti 2012 satt 195 barn fängslade i Israeliska fängelser. Omkring 500-700 barn, vissa bara 12 år gamla, arresteras och ställs inför Israelisk militärdomstol om året.[4]
På Västbanken råder Israelisk militärlag och det brott som barnen oftast anklagas för, stenkastning, är något som klassas som ett brott mot staten Israels säkerhet varför ärendet hanteras av den israeliska militärdomstolen. [5]
Många av barnen som arresteras och frihetsberövas vittnar om ögonbindlar, handklovar, misshandel, och förnedrande behandling. Många förs till fängelser i Israel utan föräldrar eller annan vuxens närvaro. De hotas och ombeds signera dokument på hebreiska, ett språk de flesta av dem inte kan. [6]
Barnens berättelser bekräftas av vittnesmål från tidigare israeliska soldater som nu berättar om sina erfarenheter genom organisationen Breaking the Silence. [7] Arresteringarna av barn och behandlingen av dem under frihetsberövandet är brott mot ett flertal av artiklarna i barnkonventionen. Då många av barnen avtjänar sina straff i Israel är det även brott mot internationell humanitär rätt och fjärde Genèvekonventionen.[8]
På många sätt betalar barnen ett högt pris för en situation de har väldigt få medel att påverka. Men här, finns tack och lov vissa, bland annat Lajee Center, som strävar efter att ge barnen och deras perspektiv en plats och göra deras röster hörda.
