För barn och unga är livet under ockupation väldigt begränsat. På Västbanken finns få parker, lekplatser eller andra mötesplatser som möjliggör fri lek och kreativitet. Skolan är ofta det enda egna rummet barnen har. Vad händer om också det tas ifrån dem?
Mitt team har bokat ett möte med Fatima, en engagerad kvinna som arbetar på Utbildningsdepartementet i Betlehem. Med perfekt engelska hälsar hon oss välkomna och vi småpratar medan hon serverar rykande arabiskt kaffe. Fatima beskriver sin gedigna utbildning där hon bland annat studerat flera år utomlands på välkända universitet. Hon går rakt på sak och berättar hur frustrerande hon finner det att själv ha erfarenhet av god utbildning och att inte kunna arbeta för samma sak här på Västbanken.
‒ Det fanns möjlighet för mig att stanna i Europa efter mina studier, men det var aldrig ett alternativ. Jag visste att jag ville hem igen och kämpa för barnen, säger Fatima med ett allvar i rösten.
Historiskt anses palestinier vara ett av de mest välutbildade folken i världen.1 https://www.undp.org/sites/g/files/zskgke326/files/migration/ps/UNDP-papp-research-PHDR2015Education.pdf Under begränsade omständigheter och med minimala resurser har de alltid lyckats upprätthålla strukturer som tillåtit utbildningsnivån att ligga i framkant, något som dock har förändrats de senaste decennierna. Fortfarande är palestinier en av de grupperna med högst läs- och skrivkunnighet i regionen, och en tredjedel av alla läkare i Israel är palestinier. 2https://www.taubcenter.org.il/en/research/physicians-in-israel-trends-in-characteristics-and-training/ Vad som brukade fungera har sakta men säkert raserats. Istället för fin statistik handlar läget nu istället om husrivningsordrar och skolor som tvingas stänga för att eleverna inte kan ta sig dit på ett tryggt sätt.
Fatima förklarar att det finns cirka 200 skolor i Betlehem med omnejd, både kommunala och privata. Utbildningsdepartementet försöker ha en god relation med alla skolor och deras roll är bland annat att stötta dem som behöver extra hjälp, speciellt de skolor som alltid står under hot. Dessa finns oftast i byar som ligger i område C, där Israel har administrativ och militär kontroll. 3https://www.ui.se/landguiden/lander-och-omraden/asien/palestina/geografi-och-klimat/ I en by ligger skolan längs huvudvägen som delas av både palestinier och bosättare. Barnen som går till den skolan har varit utsatta i flera år och fått utstå trakasserier från både bosättare och militären. Innan kriget startade i oktober var det en plats där följeslagarna i Betlehem arbetade med skyddande närvaro. Nu är dock skolan helt stängd då det helt enkelt blev för farligt för barnen att vistas där. Istället måste alla barn dela plats i en mindre förskola, vilket innebär att inga av barnen får fullständiga skolveckor. Både kvantiteten och kvaliteten blir lidande för alla, menar Fatima. Detta är fallet i flera byar. I vissa byar har Utbildningsdepartementet kunnat hjälpa till med skoltransport, så att barnen slipper gå förbi osäkra områden. I andra byar tvingas barnen ha online-skola, men det är svårt att lösa på ett hållbart sätt, berättar Fatima, då de flesta på landsbygden saknar både datorer och stabilt internet. Utbildningsdepartementet försöker hela tiden att arbeta preventivt genom att ha kontakt med kommunråden kring vad som kan ändras, till exempel försöker de flytta tonåringar bort från skolorna nära de större vägarna där militären ofta rör sig,
‒ Tonårshormoner och provokation är inte en bra kombination, säger Fatima menande.
De har numera även Whatsapp-grupper med skolorna så att incidenter snabbt kan fotograferas och rapporteras. Fatima berättar att de aldrig förr har haft så här många barn som tvingats att hoppa av skolan. Avståndet till skolorna har blivit längre, online-skola fungerar inte i praktiken men främst kan inte föräldrar längre garantera sina barns trygghet till och från skolan.
Ett annat stort problem är att många skolor i område C får husrivningsordrar, trots att byggena en gång i tiden gått rätt till. Skolorna kan ha funnits i många år, men plötsligt kommer en order från israeliska militären om att byggnaden måste rivas, utan vidare information. Därefter kan personalen en morgon möta en bulldozer i full fart att riva skolan, helt utan förvarning. I en by har skolan rivits och byggts upp fem gånger de senaste tre åren. Fortfarande har de inte fått ett enda svar kring varför detta sker. Trots alla dessa konkreta problem är det svårt för Utbildningsdepartementet att göra något, säger Fatima.
‒ I område C är vi helt utelämnade till militärlagen, och det är svårt för oss att få lagligt stöd även om vi har rätt till det.
Men det som oroar Fatima mest är exponeringen av våld. Hon ser hur onda spiraler skapas, hur militären provocerar eleverna att svara, vilket ibland sker genom stenkastning. Det ger militären legitimitet att arrestera barn, och ibland arresterar de barn så unga som 11 år.
‒ Maktbalansen är helt rubbad. Vuxna människor med stora vapen skriker svordomar, sparkar, jagar och puttar barnen. Sen när barnen inte klarar av att hantera det och börjar kasta sten så arresteras de. Detta skådespel är helt enkelt ett sätt för militären att visa på kontroll.
Hur normalt är det egentligen att barnen hör skillnad på ljudgranater och gummikulor? Att 3-åringar vet hur de ska skydda sig från tårgas? Tyvärr är sådana här saker ett vanligt inslag i barnens skolgång här och det är absurt att det har normaliserats, menar Fatima som inte vill exponera barnen för våld i någon form. Hon är tydlig, i slutändan handlar allt om säkerhet och ickevåld är den viktigaste principen de arbetar utifrån och den enda principen som borde existera kring barn.
‒ Det enda vi vill är att barnen ska få en god utbildning och grund att bygga på. Vi vill hjälpa dem att fokusera på lärande och endast lärande. Barn ska få lov att vara barn i skolan, den enda arenan som är helt deras. Vilken framtid vill vi bygga för dem?
- 1
- 2
- 3
