Beduinerna och Nuweimaplanen

De palestinska beduinerna hör till de som lider svårast under den israeliska ockupationen av Västbanken.  Nu planerar Israel att tvångsförflytta mer än 12 000 beduiner genom den så kallade Nuwiemaplanen.[1] Vi har fått chansen att tala med några om vilka förödande konsekvenser de fruktar att planen kommer att få i deras liv.

När den israeliska staten bildades 1948 var merparten av beduinerna som befann sig i Negevöknen, numera i södra Israel, tvungna att fly från sina marker.

Flykten innebar också den ofrivilliga början till en livsstilsförändring. Beduinerna är ursprungligen ett nomadiskt herdesfolk som historiskt sett har levt ett naturnära liv. De har försörjt sig på sin boskap och har varit i behov av stora markområden för att fritt kunna flytta på sig beroende på säsong. Sommartid har de tagit sina tält och boskap och gått till svalare platser nära vatten medan vintertid har de letat sig till varmare klimat i landet.

Vår chaufför Firas Salah som tar oss till beduinlägret Khan al-Ahmar berättar att beduinerna har bott på sina marker i generationer och har utvecklat sitt eget system för att fördela marken mellan de olika klanerna och familjerna, för att på så sätt också respektera varandras traditioner och livsstil.

Det har fungerat utmärkt från generation till generation. Både det turkisk-ottomanska riket och det brittiska kungadömet accepterade beduinernas sedvanor vad gäller landuppdelning men när staten Israel skapades 1948 ändrades allt detta då de israeliska myndigheterna krävde av beduinerna att det ska finnas skriftliga äganderätt till marken.

Då beduinerna inte hade det, då de har aldrig behövt ha det tidigare, togs deras land ifrån dem och istället utnämndes beduinernas mark till statlig mark. Israel har sedan 1967, när den israeliska militära ockupationen inleddes, använt sig av beduinernas mark för att bygga ut sina bosättningar och på olika sätt förföljt beduinerna genom att demolera deras tält och skjul, förbjuda deras boskap att beta fritt på marken och att tvångsförflytta dem. När de blir borttvingade från sin mark, påverkas även deras möjligheter att behålla sin traditionella nomadiska livsstil med boskap.

Vi åker till beduinlägret Khan al-Ahmar som ligger längs med en hårt trafikerad motorväg öster om Jerusalem. På kullarna runt lägret ser man bosättningar med fina och moderna hus.

Beduinerna själva bor i tält och i plåtskjul och lägret påminner om en kåkstad. Många av bostäderna har rivningsordnar och beduierna lever i ständig oro över att få sina hem demolerade. Vi träffar beduinledaren Abu Khamis och blir bjudna på ett starkt och sött kaffe.

– Vi behöver ingenting, vi behöver inte el eller moderniteteter. Vi är vana vid att leva väldigt enkelt, det är vår livsstil. Vi är lyckliga av att vara beduiner och vill fortsätta vara det. Det enda som vi vill är att få bo kvar på vår mark och att våra barn får möjlighet att gå till skolan, säger Abu Khamis.

Vi får också höra att ibland kommer det israeliska bosättare ner till byn och trakasserar beduinerna. De har exempelvis stulit boskap och förstört egendom. Andra gånger har de kommit med gevär för att hotas och skrämmas. Det gör att familjerna inte vågar skicka iväg sina barn för att gå till skolan.

Utbildning är ett stort problem för många av beduinbosättningarna. Hoten från bosättarrna i kombination med att vägspärrarna hindrar barnen från att ta sig in till skolorna i Jerusalem gjorde att beduinledarna bestämde sig för att bygga sin egen skola i beduinlägret, den så kallade ”Däckskolan”.

En italiensk hjälporganisation byggde tillsammans med israeliska och utländska volontärer skolan av återvunna bildäck och lera. Valet av material var delvis för att minska risken av att få den demolerad då risken hade varit större om det hade varit en byggnad gjord av betong, och delvis för att man ville skapa en ekovänlig byggnad. Vi får en rundtur runt den färgranna och kreativt målade skolan. I skolan går det nu 146 barn från fem olika beduinläger i området nära Khan al-Ahmar. Innan vi ska åka iväg frågar han oss med en orolig och bekymmersam min, om vi har hört talas om den katastrofala Nuweima-planen.

I september 2014 offentligjordes Nuweima-planen som handlar om att Israel vill tvångsförflytta 12 500 beduiner från tre olika stammar till en stad norr om Jeriko för att skapa ett beduinsamhälle. [2] De israeliska myndigheterna vill istället använda beduinernas mark för att ytterligare bygga bosättningar utanför östra Jerusalem för att på så sätt bryta av Västbankens geografiska länk till östra Jerusalem.

Bosättningarna byggs på så sätt ihop med Jerusalem. Planens förverkligande skulle vara ödesdigert för bibehållandet av en tvåstatslösning och det skulle försvåra framkomligheten mellan Västbankens norra och södra delar.

Nuweima-planen inte bara kränker beduinernas rättigheter som ett ockuperat folk och som flyktingar men hotar också att förstöra deras beduinliv och deras försörjningsmöjlgheter. Runt Nuweima finns det bosättningar, en vägspärr och israeliska militärbaser. Varje familj skulle få 500 kvadratmeter mark, vilket är en alltför liten yta för herdarna för att föda upp sin boskap på. Marken skulle de ”få” gratis men utöver det skulle beduinerna själva stå för kostnaderna av att behöva bygga sina bostäder, och koppla upp sig till el- och avloppsnätverket.

De israeliska myndigheterna hävdar att beduinerna kommer att få en högre levnadsstandard om de bor i riktiga hus i en urban miljö. Men, förutom att beduinerna själva inte vill leva i en stadsmiljö, finns det exempel som visar på att kriminaliteten och de sociala problemen skulle öka, vilket är erfarenheten från andra exempel där beduinerna har blivit påtvingade att flytta till så kallade beduindistrikt. [3] Socio-kulturellt vore det förödande för beduinerna.

Stammarna lever traditionellt åtskilda, och många vill fortsätta leva fritt och åtskilt, inte bli påtvingade för dem en urban stadsmiljö.

– Jag föddes som beduin och vi vill bevara våra traditioner och vårt traditionella sätt att leva, säger Abu Khamis.

Han fortsätter med att säga att om Israel genuint hade varit bekymrade över att förbättra beduinernas levnadsstandard, skulle de erbjuda beduinerna samma service som andra medborgare vad gäller hälsovård, utbildning, avlopp, sophämtning och infrastruktur.

– All den grundläggande infrastrukturen saknas för oss, och vi behöver själva stå för allt.

Nuweimaplanen strider helt mot den internationella humanitära rätten som enligt fjärde Genevekonventionens artikel 49 anger:

Tvångsförflyttning, enskilt eller i massa, eller deportation av skyddade personer från ockuperat område till ockupationsmaktens eller annat lands territorium, ockuperat eller icke ockuperat, är oavsett de skäl, som må anföras därför, förbjuden. [4]

Internationella påtryckningar behövs för att hindra att beduinerna blir vräkta från sina hem, tvångsförflyttade och för att säkerställa deras traditionella liv. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon har sagt:

– Sakta men säkert börjar folk förstå att välbefinnandet och beständigheten av urbefolkningen berör oss alla… Förlusten av oersättliga kulturella sedvänjor och olika konstnärliga uttryck gör oss alla fattigare, oavsett var våra rötter ligger.” [5]

Bilder

1. Däckskolan i beduinlägret Khan al-Ahmar. Foto: Sandra Häggström

2. Beduinlägret Khan al-Ahmar som ligger precis bredvid motorvägen. Foto: Sandra Häggström