– På vilket sätt kan vi vara till bäst hjälp?
– Berätta för omvärlden vad ni sett här i Hebron…
Varje gång min kollega Daniel ställer frågan kommer svaret nästan likt ett mantra från de personer vi träffar under promenaderna i staden. Våra tre första dagar som följeslagare är så fulla av intryck att de känns som tre veckor.
Som en del av Osloprocessen är Hebron sedan 1997 en delad stad. H1-området kontrolleras av den palestinska myndigheten och H2 av israelisk militär. [1] I likhet med östra Jerusalem finns israeliska bosättare och soldater mitt i hjärtat av staden. Samtliga av Israels bosättningar är illegala enligt internationell humanitär rätt och det är just här, i H2, med cirka 30 000 palestinier, cirka 500 israeliska bosättare samt över tusen israeliska soldater, vårt följeslagaruppdrag är förlagt. [2]
I anslutning till Cordobaskolan finns två av stadens 18 permanenta militära vägspärrar där elever och lärare måste passera minst två gånger om dagen. Sedan oktober 2015 har följeslagarnas uppdrag att bevaka området, bland annat för att minska risken för människorättsövergrepp, försvårats eftersom gatan mellan de båda vägspärrarna nu är en del av en större militärzon. Endast personer registrerade som boende, arbetande eller studerande inom zonen beviljas i nuläget tillträde. [3] Vi bevittnar när soldaterna plötsligt börjar fotografera förbipasserande elever samt när en bosättare börjar bete sig hotfullt. Eleverna blir väldigt rädda, vänder om vid vägspärren och springer tillbaka uppför trappan mot skolan. Dagen därpå beordrar militärbefälet att endast flickor får gå uppför trappan; pojkarna tvingas ta en längre omväg och passera två bosättningar vilket ytterligare ökar risken för konfrontationer med militär och bosättare.
– Berätta för omvärlden vad ni sett här i Hebron…
Precis som i alla större palestinska städer finns här ”den gamla staden” med en tillhörande marknad (på arabiska ”souq”), vilket vanligtvis kännetecknas av ett myller av människor och varor. I Hebron är situationen en annan. Denna souq är döende. Militärposteringar bevakar bosättningen Avraham Avinu och på vissa ställen i souqens vindlande gator har de palestinska affärsinnehavare som ståndaktigt stannar kvar i området satt upp hönsnät till skydd mot sopor, stenar, avföring och annat som bosättarna på ovanvåningarna kastar ned.
– Berätta för omvärlden vad ni sett här i Hebron…”
Affärsinnehavaren Jamals ord ekar i mitt bakhuvud.
När jag ska passera den militära vägspärren i anslutning till Abrahammoskén ser jag hur en pojke, som jag uppskattar vara i 12-årsåldern, med automatvapen riktade mot sig beordras ta av sig tröjan. Den senaste tidens knivattacker och dödsskjutningar har ytterligare stärkt misstron mellan stadens palestinier och bosättare. [4] Väl ute i solen blickar jag ned mot Abeds presentaffär som av någon anledning kryllar av soldater och poliser. Efter att ha pratat med bland annat militären, förstår jag att tre bosättare har attackerat en palestinier, Raed Abu ar-Rmeileh, då han försökt videofilma bosättarna då de trakasserat två palestinska flickor. [5] Nu ligger Raed på golvet i Abeds affär medan ambulanspersonalen stabiliserar hans nacke. Trots att området är hårdbevakat av israelisk polis och militär greps ingen av bosättarna när flydde från brottsplatsen.
– Berätta för omvärlden vad ni sett här i Hebron…
I Hebron förefaller freden långt borta, men om fred inte vore möjligt skulle svaret på Daniels fråga ha formulerats på ett annat sätt. I orden finns det hopp som blir till ett ljus i dessa annars så mörka tre dagar. Jag lovar att fortsätta berätta vad jag ser.
