Vart ska de ta vägen? Mer och mer mark beslagtas och nu finns beslut från Högsta domstolen som kan leda till tvångsförflyttning av palestinier på södra Västbanken.
Det är en underbar lite sval morgon när vi kör mot Wedadie långt söderut på Västbanken. För att nå det lilla samhället måste vi lämna den asfalterade vägen som leder till bosättningar och utposter och får köra på en stigliknande väg över stock och sten. Det finns inte vägar till samhällena som ligger i område C, som helt kontrolleras av Israel.
Det är mycket vackert med böljande kullar där man ser långt. Vi ser olika slags fåglar när vi kör genom det till mesta del torra landskapet. Abed, vår chaufför, är den som först får syn på storkar, falkar och ett flertal olika slags småfåglar.
När vi kommer fram till Wedadie får vi syn på muren som förstör allt det vackra. När muren är färdig kommer cirka 85 procent vara byggd på ockuperad palestinsk mark och inte längs Israels internationellt erkända gräns, den så kallade gröna linjen. Här på södra Västbanken är muren ett elektriskt staket med en ”buffertzon” som är mellan 30 och 100 meter bred med kameror, sensorer och militära patrullvägar1 https://imeu.org/article/israels-west-bank-wall.
Idag är vi här för att skriva en så kallad incidentrapport som sedan ska läggas i den databas som vi skickar till FN.
Vi träffar Radwan som både äger och arrenderar en del av marken i Wedadie. Han berättar för oss vad som hände en fredag i slutet av april. Då kom fem bosättare som i skydd av soldater släppte ut sina får för bete på Radwans marker. Radwan och hans familj försökte stoppa bosättarna, men det gick inte. Armén gick emellan och inget mer hände. Radwan kände igen en av bosättarna som kommer från Shima, en av de små nyupprättade jordbruksutposterna som ligger som ett pärlband på södra Västbanken.
På lördagen kom två av bosättarna tillbaka och denna gång med fem hundar som de släppte lösa. Radwan blev biten i vänster sida av bålen och revbenen och hans bror blev biten i benet och fick uppsöka sjukhus och stanna för kontroll ett par dagar.
Radwan och två personer till visar runt oss på markerna. Vi får bland annat se en sten som de satt upp där det står att marken är deras och att inga bosättare har tillträde, men tyvärr hjälper det föga.
Radwan och hans familj vill leva där de lever och vill inte tvingas därifrån. Marken har gått i arv i generationer och Radwan älskar vidderna och att kunna se långt och fortsätta med sitt liv så som hans far och farfar gjort före honom. Men utan stöd utifrån är risken stor att de blir tvingade från hus och hem och att marken konfiskeras och en ny större bosättning byggs.
Idag läser jag i The Guardian att Israels högsta domstol, efter två decenniers rättsstrid, har fattat ett beslut som kommer att bana väg för tvångsförflyttning av cirka 1 000 palestinier från Masafer Yatta, ett landsbygdsområde på södra Västbanken som är under full israelisk kontroll. Omkring 3 000 hektar mark kommer att beslagtas för att användas till militärt bruk, vilket betyder att det är förbjudet att bo i området. Enligt Genèvekonventionen är det olagligt att expropriera ockuperad mark för ändamål som inte gynnar människorna som bor där, eller att tvångsförflytta lokalbefolkningen2 https://www.theguardian.com/world/2022/may/05/israeli-court-evict-1000-palestinians-west-bank-area.
Att se människors reaktion och sorg när de hör om beslutet är hemskt. Vart ska de, fattiga bönder och fåraherdar, ta vägen? Vad ska familjerna leva av då deras levebröd och hem tas ifrån dem?
- 1
- 2