I den lilla palestinska byn Bir al-Idd är oron och skräcken ständigt närvarande. Blickar kastas ofta upp mot den israeliska utposten(1) på en höjd några hundra meter ovanför byn. Ska något obehagligt komma därifrån idag? De flesta invånare har inte orkat leva med denna ständiga fruktan. De har lämnat sina hem och flyttat till säkrare och lugnare ställen. Väljer de som är kvar i byn att också flytta kommer hela sluttningen och dalen nedanför med sina gröna fält att tas över av israeliska bosättare.
Jag blev plågad som en fågel
av dem som förföljer mig utan skäl.
De störtade mig levande i graven
och kastade stenar på mig.
(Klagovisorna 3:52).
Platsen är strategiskt viktig, eftersom vägen till byn Jinba, ännu längre ner i dalen, går förbi Bir al-Idd. Utan den tillfartsvägen, som är stenig och backig, kommer det att bli svårt för familjerna och skolan i Jinba att vara kvar. Övriga vägar till Jinba går genom det stora militära övningsområdet kallat ”Fire Zone 918”, med alla de begränsningar som gäller för palestinier som uppehåller sig och reser genom detta område.
Risken för trakasserier från två utposter i närheten av Bir al-Idd är störst under helger. Vårt följeslagarteam övernattar i byn en gång i veckan. Andra organisationer gör detsamma andra nätter. Det är ett populärt uppdrag som visat sig ha betydelse, eftersom inga trakasserier har förekommit när vi varit i byn. Vi bor hos en familj som på helger ofta utökas med barn som bor på annat håll och med andra släktingar.
När vi kommer dit blir vi generöst och hjärtligt mottagna. Vi bjuds på mat och sitter i familjens grotta, som fungerar som vardagsrum och sovrum, där vi försöker kommunicera med bristfälliga kunskaper i varandras språk. Från en parabol ovanpå grottan går en signal till TV:n som står på en klipphylla. Någon av de nästan 40 kanalerna visar nyheter, som vår värd kommenterar med enstaka engelska ord, eller en arabisk film beroende på vem som gjort kanalvalet.
På kvällen äter vi mat på palestinskt vis från ett gemensamt stort fat omgivet av skålar med yoghurt, oliver, grönsaker och andra tillbehör. Det goda hembakade brödet finns alltid framme vid alla måltider. När frukosten intas morgonen därpå kommer brödet till oss varmt direkt från ugnen. Godare bröd finns inte. Till frukost serveras också varm sötad fårmjölk, ägg och yoghurt. Te serveras alltid.
Allt vi bjuds på är producerat i byn. Mjölken från getter och får dricks direkt eller blir till yoghurt, smör och ost. Äggen kommer från byns höns. Säden till brödet odlas på steniga små åkrar. Teet är smaksatt av mynta som växer i krukor och lämpliga bergsskrevor. När vädret tillåter sitter vi på den plattlagda altanen och ser ut över Masafer Yattas pampiga och just nu grönskande landskap.
Människorna i byn har valt att leva så här, nära naturen med sina får och getter. Dessa behöver i sin tur betesmarkerna runt byn för att kunna leva. Familjen vi bor hos har en hund av blandad ras, till största delen German setter. Hunden äter lika mycket som en människa. Därför blir det för dyrt med fler än denna enda hund, som nu är drygt ett år, fullvuxen och mycket lekfull. Han är min favorit och vi har blivit vänner. Han hade inget namn, så jag gav honom mitt namn. En natt när jag övernattade i Bir al-Idd, tog han sig olovandes in i tältet där jag bodde och stal min ena sko. Jag fann den senare alldeles utanför ingången.
Allt skulle kunna vara som en del av ett ursprungligt paradis om det inte var för de ständiga och oberäkneliga angreppen från de två utposterna. En kväll strax efter mörkrets inbrott smög sig en bosättare ner till byn och kastade fem stora stenar på solcellspanelerna som förser familjen vi besöker med elektricitet. På en video har vi sett hur en bosättare låter sina får obehindrat beta av det gröna vetefält som skulle ge familjen säd till brödet under nästa vinter. Vid ett annat tillfälle filmades en grupp bosättare som vandrat nerför sluttningen mot Bir al-Idd för att p rovocera genom sin närvaro.
Familjens fruktan är förståelig. Ziad, som är 58 år och en av dem som bor kvar i byn, har en skottskada som gör att hans röst är hes och väsande. För mitt team berättar Ziad om en några år gammal händelse som tidigare grupper av följeslagare väl känner till. Ziad berättar att han och hans bror togs av den israeliska militären och båda tvingades ner på knä. På kommando reste sig Ziad, men fick då en spark i magen så att han åter föll framåt. En soldat sköt då ett skott som gick in i Ziads ena kind, fortsatte snett genom halsen och ut strax bredvid ryggraden. Kulan skadade hans strupe och hans speciella sätt att tala är ett minne från denna händelse.
Under de tre månader som jag varit följeslagare har jag suttit flera timmar i grottan eller på altanen i Bir al-Idd. Vi har inte talat om fredsprocessen mellan Palestina och Israel och våra samtal har inte handlat om de politiska förhandlingar som just nu pågår på initiativ av USA. Skälet till det är inte att vi anser dessa vara ointressanta. Inte heller beror det på språkbarriären mellan oss följeslagare och den arabisktalande familjen.
Våra samtal har i stället handlat om sådant som ligger nära vardagen för människorna i Bir al-Idd: Om att ha sina rötter i detta vackra landskap, om herdelivets frihet och mödor, om den ständiga oron uppammad av nattliga skrik och rop från bosättare, om svårigheter för barnen att klara skolgången när de inte kan bo med sina föräldrar under veckan.
Vi har pratat om sådant som medmänniskor delar med varandra, när tilliten tillåter tillräcklig öppenhet. Våra samtal, som har stapplat på grund av de olika språken har handlat om hur det är att vara människa. Hela tiden har det funnits en politisk underton, eftersom själva grundproblemet för människorna i South Hebron Hills stavas ockupation. Den är politiskt motiverad och det är just ockupationen som gör livet svåruthärdligt för så många och otrygg för alla. Skall det finnas en framtid i fred och mänsklig säkerhet för både israeler och palestinier måste ockupationen upphöra.(2)
Bilder:
1. Grottan som är familjens vardagsrum
2. Min vän Lennart
3 .Märken från stenkastning mot solcellspanelen
