På få andra platser i världen är gränser så viktiga som i Israel och Palestina. Men hur ser livet egentligen ut där på andra sidan? Och vad gör man om man råkat förälska sig i fel person? Jag samlar ihop en grupp unga kvinnor jag lärt känna i mitt uppdrag som följeslagare för lite välbehövligt skvaller.
Jag smuttar på min färska citronlemonad med mynta och tänker att den måste tillhöra stans topp tre. Vi slår oss ner vid ett av restaurangens alla bord, men konstaterar ganska snabbt att det snarare är en sådan dag då soffan passar bättre.
Sagt och gjort, eftermiddagen är nu vigd åt oss kvinnor som sjunker ner i en stor hörnsoffa på en av Hebrons finare restauranger. Vi är alla mellan 25-35 år och samtalar om högt och lågt. Kärlek och politik, musikens senaste sommarplåga och religionens inverkan på våra liv. Allt på en och samma gång. Och i vanlig ordning med störst fokus på det första ämnet: Jo men visst, kärlek.
Nour ser lite smålurig ut och berättar att hon har träffat en kille. Det tar inte lång tid förrän mobilen är framme och vi övriga får se en bild på honom. Jag reagerar inte på något speciellt. Inte förrän jag får veta var han är ifrån. Västra Jerusalem. Alltså Israel. Inget konstigt i sig, förutom att hon själv är en palestinsk kvinna bosatt på Västbanken och nu alltså har träffat en judisk man från Israel.
Hon fortsätter att engagerat berätta om upplevelsen av Jerusalem:
– Han körde och jag satt i bilen och låtsades vara en turist. Jag fick se stora delar av Jerusalem som jag aldrig någonsin sett förut!
Trots att det nykära paret endast har ett fåtal mil mellan sig och sina bostadsorter känns avståndet enormt mellan palestinier och israeler. För palestinier bosatta på Västbanken krävs ett speciellt inresetillstånd till Jerusalem [1] och israeliska medborgare som inte har palestinsk bakgrund begränsas av varningsskyltar och förbud att resa in på palestinskt kontrollerad mark. [2] Det är med andra ord ytterst få personer som har möjlighet att fysiskt träffas över gränserna, vilket givetvis också försvårar chanserna för dialog.
Nour och hennes pojkvän kom i kontakt med varandra genom sina arbeten för lokala fredsorganisationer, något som nästan uteslutande krävs för att på något sätt komma i kontakt med personer på andra sidan gränsen. Vi fortsätter att prata om sociala mediers makt och möjligheterna till dialog när de fysiska gränserna alltmer stängs, och konstaterar att det är en av de viktigare vägarna framåt.
Ett par dagar senare är det min tur att sitta i västra Jerusalem. Denna gång med den israeliska kvinnan Talia som jag lärt känna under en ledig dag. Vårt samtal flyter på med förvånansvärt likartade ämnen som med Nour och jag märker en klar nyfikenhet inför mitt uppdrag som följeslagare. Och visst är det fler på kaféet som verkar vara intresserade av vårt något politiska samtal, trots försök till att hålla våra röster aningen lågmälda. Den israeliska kvinnan vid bordet bredvid översätter gladeligen från engelska till hebreiska åt sin man och jag börjar förstå vidden av hur känsligt det kan vara med samtal som dessa.
Som så många andra israeler har även Talia tjänstgjort inom den israeliska armén, men med administrativa uppgifter och långt ifrån stridande förband. När jag berättar om att jag till vardags är verksam i Hebron hoppar hon till och bubblar av frågor. Talia har aldrig varit där men vill gärna åka dit och själv bilda sig en egen uppfattning om läget. När vi pratar om hennes legala möjligheter att åka dit, ett par mil bort, känns det som om vi talar om en plats på andra sidan av jordklotet.
Vi säger hejdå och bestämmer oss för att ses igen. Kanske blir det på hemmaplan för min del. Kanske kan hon till och med slå följe med Nours pojkvän.
Fotnot: Att uttrycka sig politiskt eller att ha relationer över gränsen kan vara väldigt känsligt. Både Nour och Talia heter därför något annat.
Bilder
1. Vanlig syn runtom på Västbanken: Om det inte är en förbudsskylt är det en varningsskylt. Texten på hebreiska, arabiska och engelska lyder ”Denna väg leder till en palestinsk by. Inresa är för israeliska medborgare farlig”. Foto: Jenny Nyström
2. Ibland är en ledig eftermiddag, lite färsk citronlemonad med mynta och ett par rundor gott snack allt som behövs. Foto: Jenny Nyström
