Taxin stannar med ett ryck och jag stiger ur i ett gult damm på den smala vägen. ”Nu kan taxin inte köra längre” säger Jan-Otto Jansson, från teamet som vi ska avlösa, och betalar 23 shekel för resan från Tulkarem.
Vi ska besöka Jamal i byn Shufa. Framför taxin ligger en stor jordhög som gör att bilen inte kan passera. ”Det är den israeliska armén som stängt vägen till Shufa för att bosättarna som bor där nere ska ha en egen väg”, säger Jan-Otto. Han pekar på några hus med rött tegeltak någon kilometer bort till vänster. Vi tar oss över vägspärren till fots, bara för att, en bit bort, se en till. Det är tidig eftermiddag och det blåser en vänlig bris i ryggen när vi börjar gå mot Shufa, som ligger vackert på en höjd drygt en halv kilometer bort.
Vi klättrar över den tredje jordhögen och Jan-Otto upplyser om att det heter ”earthmound” på engelska. Efter en stund byts det gula gruset mot svart slät asfalt. ”Den här vägen har de byggt till bosättarna”, säger Jan-Otto. Vi ser en väg nere i dalgången till höger och Jan-Otto berättar att det också är en ”settlerroad” och att den servar andra bosättare längre in på Västbanken. En man på en åsna kommer ikapp oss och vi får veta att det är Jamals bror. Ingen vet riktigt vad han heter, men han brukar sitta med och vara tyst när följeslagarna möter Jamal. Vi slår följe och med mannen på åsnan. Han bjuder på några syrliga frukter. Någon i det gamla teamet säger att det är askardinya frukter.
”Jag får inte åka på den här vägen” säger han på bra engelska. Han säger också att det är åtta år sedan armén stängde av vägen och att alla uppe i byn har varit tvungna att sälja sina bilar och köpa en åsna för att ta sig uppför den långa backen till byn. När vi kommer upp en bit där vägen svänger ner mot bosättningen stannar vi till och jag frågar hur många som bor där. Han tror att det är runt 200 men att det är många av dem som har en lägenhet i Jerusalem och inte är där så ofta. På min fråga svarar han att han heter Tahgeen och för säkerhets skull ber jag honom skriva ner det i min svarta anteckningsbok. Det uttalas ungefär som ”taxin” får jag veta. Pojken bredvid heter Ahmad och är hans brorson.
En stilla sommarbris från Medelhavet, som vi ser långt där borta, svalkar skönt i eftermiddagssolen. Vi blir stående en stund och ser också en militärförläggning med en hög mast framför bosättningen. Jag tar en bild med militärförläggningen och bosättningen i bakgrunden. Merete från teamet vi ska avlösa säger att hon tog samma bild när hon kom hit för tre månader sedan. Själv skenar tankarna i väg till en annan man som kom på en åsna från Jeriko en påsk för många år sedan. Men det är en annan berättelse, eller…? Vi viker av från asfalten och får se upp med stenarna mellan det gula gruset. Åsnan kryssar elegant och sätter ner sina smala hovar på rätt ställe. Vi är på väg mot Jamal som bor på toppen av byn Shufa.
Husen är byggda i betong med platta tak och en stor veranda där familjerna sitter på vita plaststolar. Vi viker av från byvägen upp till vänster. Någon ropar från en veranda och Merete springer dit. Hon hälsar och efter en stund är vi alla där efter många hälsningsfraser. En man håller på och klipper ett får med en gammal fårsax. Vänligt men mycket bestämt håller han fåret med knäna och klipper bort den tjocka ullen. Vi tar upp våra digitala kameror och börjar fotografera. Efter en stund är han färdig och vi slår oss ner på de där obekväma vita plaststolarna. Det är lite trevande men mycket vänligt. Några nervösa skratt hörs innan en bricka med arabiskt kaffe lättar upp stämningen. Tahgeen kommer och sätter sig bredvid mig.
”De tar vårt land, vårt hemland”, säger han och syftar på bosättningen nere i dalen. Han berättar att det först bara var några husvagnar för 20 år sedan och att de utökat sin yta med permanenta hus. ”Varje år tar de bara mer mark från oss”. Hans släkt har bott här i Shufa, och brukat marken runt byn, så länge han vet. Efter en stund börjar alla ropa på en man som skrider bygatan fram. Han rör inte en min och vänder knappt ansiktet mot oss. Det är Jawal. Han vill gärna ha ensamrätt på följeslagarna. Vi sitter kvar en stund men som på en given signal reser vi oss och börjar gå mot Jawals hus. Framför huset på toppen av byn kliver vi in ett växthus. Tagheen plockar av några gurkor och ger oss. Vi glufsar i oss de saftiga frukterna och tackar vackert med ordet ”shukran” som vi lärt oss på lektionen i arabiska.
Jawal väntar inne i huset och ber oss att sätta oss i den fina soffgruppen. Jag hamnar bredvid honom. Några feta kakor kommer fram på bordet och jag frågar lite tafatt om bilden på mannen som hänger högt upp på väggen framför mig. ”Det är en bild från min magisterexamen i brittisk litteratur… min favoritförfattare är Shakespeare”, säger han och fortsätter ”läsning tar mycket tid”. Innan kvällen är slut har vi talat om religion och politik, om Fatah och Hamas, om Osloavtalet och muren. ”Om muren är olaglig, måste det väl vara lagligt att riva ner den”, säger Jawal och jag blir svarslös och tar ännu en fet kaka. Mörkret har lagt sig över byn Shufa och det är dags att tacka och säga adjö. På vägen ner får jag pröva på att rida på Tagheens åsna en liten bit och hans son knäpper en bild. Jan-Otto och jag slår följe och vi talar om jordhögarna som spärrar vägen, om geten som klipptes med en gammal fårsax, om kaffet, om gurkorna och Jawals intresse för brittisk litteratur.
Bakom oss ligger Shufa och till höger bosättningen. Det är mörkt. Efter en stund känner jag mig övervakad och upptäcker en strålkastare från bosättningen som följer vår kvällspromenad ner till taxin som väntar på andra sidan de tre jordhögarna som spärrar av vägen. Merete och Liv har också lagt märke till ”lyskastaren”, som de säger på norska. Vi klämmer in oss i taxin. Rockmusik strömmar ur högtalarna. The Scorpions sjunger om att finna en plats bland stjärnorna. Jag sträcker mig mot bilfönstret och vet att långt därutefinns det så många stjärnor att vi alla kan få en var.
P.s. På lördag ska det bli en manifestation mot vägspärrarna på Shufavägen. Arrangörerna planerar att ta bort vägspärrarna och åter öppna vägen.
