Klockan är fyra på morgonen, byns åsnor skriar sorgset. Så börjar böneutroparens melodiösa tutande avlöst av tupparna. Detta är Jayyous morgonkonsert.
Jayyous är en liten gudsförgäten by på norra Västbanken med omkring 3 500 invånare. De flesta av byborna är bönder och har bott här i generationer. Klockan sex går vi till det som här kallas södra grinden, South Gate, en jordbruksgrind. Grind låter beskedligt. Jag associerar till trägrindarna runt de svenska åkrarna. Men det här är något annat. I själva verket är den israeliska grinden en förskönande omskrivning av den 707 kilometer långa mur som Israel sedan 2002 anser sig behöva för att säkra sina gränser.
Här är muren dock inte en egentlig mur, sex till åtta meter hög, som på många andra ställen, utan en elektronisk barriär med taggtrådsstängsel och 60 meter breda diken på båda sidor. Solen står ännu lågt och luften är sval. Två vagnar dragna av åsnor går i sakta mak framför oss nedför sluttningen mot grinden. Bonden tar det lugnt, grinden ska inte öppnas förrän halv sju. Mitt i olivodlingarna passerar vi genom en bred stenig gata där ingenting växer. Muren innebar en stor förlust av odlingsmark för Jayyous bönder.
2006 överklagade de dess dragning. Domstolen dömde att den skulle flyttas eftersom den endast tagit hänsyn till den närliggande bosättningen [1] Zufins expansionsplaner — inte böndernas odlingar. Det resulterade i att en del av byns konfiskerade ägor återlämnades, muren nedmonterades, men dragningens djupa sår i landskapet har inte gått att återställa. Och fortfarande har den nya murens dragning inneburit omfattande ingrepp i böndernas olivodlingar.
Den lilla grusvägen ringlar sig ner mot grinden. Här står redan två svartklädda kvinnor och väntar. För att komma till den mark de äger måste de först visa giltigt tillstånd och att de har en anknytning till marken på andra sidan. Därefter måste de gå genom grinden över en bred asfalterad väg, som är militärt område, och genom ytterligare en grind. Då är de ute på den mark som utgör sömzonen, det område som ligger mellan muren och den internationellt erkända gränsen mellan Israel och Palestina efter 1949. Israel betraktar dem som äger jord i denna zon som besökare som avkrävs tillstånd. Militären dröjer. Oron ökar bland de väntande.
En av oss ringer till den israeliska arméns informationscentral, den sk. Humanitarian Hotline, för att höra vad som orsakat förseningen. Då kommer soldaterna i en pansarvagn. De öppnar grinden och börjar granska böndernas tillstånd som de jämför med uppgifterna i en dator. I den står också hur länge bönderna får stanna på andra sidan muren. Först i kön står den gamla bonden med vagn. Det är något fel med hans tillstånd. Han släpps inte genom. Det står fel nummer på grinden i hans passerkort. Grinden har ju flyttats och den nya grinden har fått ett annat nummer. Vi försöker förhandla på engelska. Ingenting hjälper.
Ingen slipper igenom idag. Vi ringer till borgmästaren som säger att han försökt förhandla med högsta ansvariga inom militären. Soldaterna beklagar att de ingenting kan göra. De verkar faktiskt uppriktigt ledsna och vi får efteråt höra att de är reservister som inkallas två veckor om året. De är ofta litet äldre och betydligt vänligare stämda mot palestinierna än unga soldater som gör sin militärtjänst. Bönderna måste förnya sina tillstånd för att komma igenom grinden, förklarar en av soldaterna på engelska. Det kan ta flera månader att få ett nytt. Det är mitt i olivskörden och varje dag är viktig.
Bonden vänder långsamt om med sin vagn. Det är tredje dagen i följd som han försöker nå sina ägor, berättar han via tolk. Han ser uppgiven ut. Jag vet inte vad han gjort sig skyldig till för att drabbas av detta. Jag vet inte heller hur Israels säkerhet har förbättrats.
