Upprättandet av israeliska bosättningar i Palestina och Israels dragning av muren på ockuperad mark gör att många palestinier skärs av från sina odlingar. Vid begränsade tidpunkter och tillfällen släpps bönderna igenom. I byn Beit Ijza går det månader emellan de dagar då gränsen öppnas. En dag i mars bestämde sig byborna för att protestera.
Vägen ned från byn Beit Ijza, strax nordväst om Jerusalem, går parallellt med stängslet, som avskiljer de palestinska byarna från de israeliska bosättningarna. Allra närmast, nästan som en del av Beit Ijza ligger bosättningen Givat Zela. Men ännu större är bosättningen Givon Hahadasha på andra sidan dalen där de palestinska odlingarna ligger.[1]
Vi följeslagare åker till Beit Ijza för att genom vår närvaro bidra till minskad våldsanvändning, visa vårt stöd för palestiniernas rättmätiga krav, samt även kunna berätta för andra om denna verklighet.
När vi anländer står ett gäng ivriga palestinska tonåringar på vägen och några grupper män står lutade mot stenmurarna. De väntar. Plötsligt är tiden inne. Grabbarna rör sig ner mot grinden där en israelisk polisbil står parkerad.
I samma ögonblick anländer militärpolisen i hög fart. Flera soldater hoppar snabbt ut och skjuter ett par tårgasgranater upp i skyn, mot den blå himlen. Men det blåser kraftigt, tårgasen får ingen effekt och grabbarna bara skrattar.
De äldre männen samlar gruppen och snart sitter de alla ner framför grinden för att be. Fredagsbönen klockan tolv är veckans viktigaste bön. En man med megafon talar. Om det är en predikan eller ett politiskt tal förstår jag inte. Här i Beit Ijza är det kanske samma sak, tänker jag.
De böjer sina huvuden mot marken medan soldaterna på andra sidan stängslet vaksamt betraktar dem. Medan bönen ännu pågår öppnar de så grinden. Fem soldater, fem meter från männen i bön. Vapnen i fasta grepp.
Runt om kretsar de unga grabbarna. En av dem testar sin stenslunga, känner efter att den håller. En annan kille i 18-årsåldern, smal med svarta jeans, har dragit på sig ett par gröna trädgårdshandskar och nu fyller han fickorna med stenar, höger fram, vänster fram och så i bakfickorna.
Några yngre pojkar börjar lyfta större stenar som de släpar fram för att stänga vägen för militärfordonen, om de skulle få för sig att köra in på den palestinska sidan och jaga dem. Det rycker i grabbarna av iver.
Men deras föräldrar och farbröder har tålamod. När de har rest sig från bönen möter de soldaterna. Ett samtal inleds.
Det är en känslig dag. På förmiddagen har en ung palestinier i Jerusalem plötsligt kört rätt emot fyra israeliska gränspoliser och skadat dem. Själv blir han skottskadad. Sådant hettar upp stämningen här i gränslandet mellan Palestina och Israel.
Men samtalet vid grinden urartar inte. En äldre man lyfter sin käpp och hötter med den. Men han tycks inte vända sig mot soldaterna utan mot de unga som trycker på bakifrån. Något oväntat händer. En av de medelålders männen med ett stort skägg och arbetskläder vänder sig mot grabbarna och skriker. Han uppmanar dem ilsket att retirera. Tveksamt, besviket backar de.
De andra männen har också vänt sig om, ropar och manar med händerna. Steg för steg lämnas soldaterna ensamma där vid grinden. Spänningen släpper. Ingen konfrontation idag.
”Kanske nästa vecka”, säger en av männen när vi vandrar tillbaka upp till byn. ”De lovade oss att öppna grinden på måndag. Gör de inte det så…”
Det är fäderna, bönderna, som tar hem segern denna dag. Det är deras olivträd som väntar där på andra sidan stängslet. Att få komma ner och arbeta är betydligt viktigare än att kasta sten och springa undan från tårgasen.
”Varje år i början av säsongen gör de så här”, berättar Abu Abed, byrådets ordförande.
Och inte bara då, visar det sig. Grinden ner till böndernas odlingar i dalen är nästan alltid stängd. Byrådet har lämnat över alla möjliga papper, med namnen på alla bönderna, för att få tillstånd. Men mycket sällan öppnas grindarna.
”Senast, det var för flera månader sedan, sa de, okej, kom klockan fyra i morgon bitti. Och vi kommer då, men då öppnar de inte förrän klockan sju! Nästa dag kanske de faktiskt öppnar klockan fyra, ibland öppnar de bara sent på eftermiddagen. Det funkar inte! Vi måste få vara där oftare. Vinrankorna måste beskäras vid vissa tidpunkter, olivträden måste skötas, det räcker inte med att bara gå dit och skörda.”
Detta har de levat med sedan 2007 när Israel färdigställde muren här, i form av ett högt stängsel. Bosättningarna på palestinsk mark växte och just här bor nu 20 000 israeler i villaförorter. Och mellan dem ligger den palestinska marken, i den så kallade sömzonen [2], mellan den erkända gränsen och den av Israel egenmäktigt dragna gränsen. 38 procent av byns mark ligger otillgänglig. 30 000 palestinier i åtta byar drabbades här.[3]
Musa Osman Sheikh och Mahmud Sabbre är två av bönderna. Musa Osman berättar upprört och förtvivlat om hur han inte bara förlorat en massa mark till bosättningarna, utan också om hur hans odlingar lider och dör. Det sliter i hans bondehjärta. Förr odlade de grönsaker och vindruvor. Nu är det i stort sett bara olivträden kvar.
På många ställen längs gränsen mot Israel har dessa sömzoner uppstått. Tiotusentals palestinier är fångade i denna zon eller har jordbruksmark inne i zonen. En mängd olika tillstånd krävs för att få korsa ”gränsen”. För många blir det allt svårare att få tillstånd. Enligt Israels tolkning av den gamla ottomanska lagen kan mark som inte odlats under tre år överföras i statlig ägo. Den kan sedan t ex erbjudas för expansion av bosättningar.
Ett av Israels argument för dragningen av muren har varit att det krävs för att skydda israeliska medborgare. Något som inte särskilt väl stämmer överens med det faktum att bosättningar upprättas i dessa områden, alldeles intill gränsen och byar som Beit Ijza.
”Att se träden torka känns som att förlora en son”, säger byrådsordföranden Abu Abed. ”Jag känner mig maktlös för jag kan inget göra.”
”Marken och odlingarna står oss nära, för vi har arbetat så hårt med dem. Varje år väntar vi på skörden dag efter dag, så som man väntar på någon som ska komma hem från en lång resa.”
Han har svårt att acceptera det. Han pekar på en ruin och berättar att det var där han föddes, för 73 år sedan. Då var markerna öppna för dem.
Efterord: På måndagen öppnades inte grinden. Bönderna berättar att de åter vänt sig till israeliska myndigher.
Bilder
1. Bönderna i Beit Ijza ber framför den jordbruksgrind som vaktas av soldater och som sällan öppnas så att de kan gå till sina odlingar. Foto: Per-Ulf Nilsson
2. Musa Osman Sheikh har förlorat mark till bosättningarna och numera kan han bara ha olivträd som kräver mindre skötsel. Foto: Per-Ulf Nilsson
