– Gudrun, det där låter inte bra. Det var vad Mahmoud sa till mig efter att ha hört de första meningarna av Abdulkarims telefonsamtal.
Vi var i byn Nazlat Iza för att se hur muren byggts rakt genom den lilla staden och helt tagit död på den tidigare blomstrande ekonomin där. Abdulkarim arbetar för den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem, han är ansvarig för att dokumentera och följa upp övergrepp som sker på norra Västbanken. Mahmoud (som egentligen heter något annat) är en viktig person för oss följeslagare i Tulkarem. Han gör vårt arbete möjligt genom att köra oss dit vi behöver komma och han hjälper oss med tolkning av både språk och sociala koder.
Telefonsamtalet till Abdulkarim kom från en av B’Tselems kontakter i byn Jit. Innan samtalet avslutats har jag fått förklarat för mig att någon har satt eld på två bilar där. Det står också klart att den planerade kaffestunden i Abdulkarims trädgård nu är inställd – vi behöver åka till Jit så fort vi kan.Jit är en liten by som ligger väster om Nablus, närmsta granne är bosättningen Qedumim. I slutet av 2009 fanns 136 bosättningar på Västbanken, inklusive östra Jerusalem, med ungefär 500 000 invånare [1].
Den senaste tiden har situationen mellan bosättare och närliggande palestinska byar varit mycket spänd, inte minst sedan det förfärliga som hände i bosättningen Itamar den tolfte mars i år [2]. I området kring Jit finns dels denna relativt stora bosättning – Qedumim (ca 4 000 invånare [3]) samt utposten [4] Havat Gilad. Bosättningarna är i sig ett brott mot internationell humanitär rätt [5].
När vi kom fram till avtagsvägen till Jit var där ett antal militära fordon, soldater och pojkar från området på plats. Där var även en handfull journalister och fotografer som alla verkade känna varandra väl. Det såg ut som att vägen till bosättningen var avspärrad. Det var längs den vägen, vid infarten till Qedumim, bara en liten bit från där vi nu befann oss som själva händelsen ägt rum. Därför testade vi ändå att säga hej och promenera förbi soldaterna.
En av dem, som såg ut att vara i 18-års åldern, upplyste oss dock vänligt men bestämt om att ingen fick komma in, teknisk undersökning och säkring av fingeravtryck pågick.Vi sällade oss till den övriga skaran som väntade i vägkorsningen. Inte långt efter att vi anlänt stängdes även den stora vägen från Nablus mot Qalqilya av. Minibussarna, dessa utgör en stor del av kollektivtrafiken på Västbanken, som var fullastade med studenter och arbetare på väg hem för dagen fick vänta de också. Orsaken till avstängningen uppgavs vara att bosättare börjat kasta sten på vägen en bit längre ned, vägen stängdes således av av säkerhetsskäl. Under tiden som vi och alla fordon med palestinska registreringsskyltar väntade kunde dock israeliskregistrerade fordon passera utan bekymmer [6]. Vägen var stängd i totalt en timme och fyrtiofem minuter.Vi var kvar på platsen tills mörkret föll och de flesta palestinska bilar på väg mot Qalqilya redan blivit uppmanade att istället ta den långa omvägen norrut om Tulkarem. Vi fick aldrig komma in till platsen där bilarna brunnit. Vi fick dock med oss numret till bärgningsbilens chaufför som senare skulle hämta de två bilvraken. Det gjorde att vi dagen efter kunde träffa de två bilägarna i sina hem för att lyssna till deras berättelser.
De båda ägarna är byggnadsarbetare i Qedumim.När det hela inträffade var de två bilarna parkerade bredvid varandra på det ställe där de för dagen var uppmanade att ställa dem. – Bosättningens säkerhets-ansvarige ringde mig på morgon och bad mig parkera min bil trettio meter från hans kontor, istället för de vanliga fem metrarna, berättat N.T. som är en av bilägarna. De båda ägarna följde uppmaningen, utan någon vidare förklaring. N.T. gör ingen uttalad analys av morgonens telefonsamtal och det som sedan hände, det lämnas fritt för tolkning. Jag frågar N.T. om vad händelsen kommer få för konsekvenser för honom och hans familj.
– Bilen är helt förstörd och försäkringen gäller inte.
Han förklarar att palestinska försäkringsbolag inte täcker den här typen av händelser och att israeliska bolag över huvud taget inte försäkrar palestinier.
– Jag betalade 25 000 shekel (ca 45 000 kr) för bilen, jag har inga pengar att köpa en ny bil för. Men jag måste ju ta mig till jobbet, jag har fyra barn i skolan och tre som studerar på universitetet.
N.T. får tills vidare försöka ta sig till jobbet på annat sätt. Det verkar inte särskilt troligt att någon av de två bilägarna kommer att få någon form av kompensation för det som inträffat. Historien har dock en gnutta glödande hopp i sig. Den andra bilägaren, B.T, berättar
– Jag har jobbat i bosättningen i nio år och jag är väl känd bland dem som bor där. Under dagen har jag tagit emot sextio telefonsamtal från folk i bosättningen som alla ville uttrycka sitt medlidande med mig.
