Syster Serafina börjar sin morgon i bageriet i Jerusalem vid sextiden, efter morgonbön i klostret. Hon bär rökelsekaret från altaret till ikonerna runtom i bageriet innan hon blandar den stora degen. Helgonen Helena, Constantin och Jacob beskyddar bakningen. Serafina bakar, pratar i telefon och ber brödets böner. Hon bakar nattvardsbrödet till hela områdets grekisk-ortodoxa kyrkor. En gång i veckan kommer en präst och välsignar surdegen. Den sparas och ökas på från bak till bak. Hålls vid liv. Ger liv till nya degar.
Under jäsningen ringer Noam, Serafinas väninna som är judinna. Noam kommer till Serafinas kloster på måndag med en grupp från Israelmuseum. De avtalar tid och jag förstår att Serafina sedan ger stöd till Noam om barnen som nu flyttar hemifrån. Noam och Serafina gjorde en utställning om bröd härom året i Jerusalem. Människor från stadens alla religioner samlades. Det blev en bok också.
– Vi delar bröd, säger Serafina. Vi delar vardag. Vi handlar hos varandra och passerar varandras kvarter. Vi besöker varandra. Vi delar Gamla testamentet.
Serafina berättar med glädje hur hon tycker att allt är bättre och bättre i gamla staden i Jerusalem.
– Jag känner mig hemma, jag har hittat en plats och människor att samarbeta med. Oavsett de nationella gränserna.
Degen knådas när det knackar på dörren. En präst kommer från Betlehem för att hämta bröd. Bageriet är mötespunkt och sambandscentral. Brödet transporteras och bryter vägspärrars hinder. Rör sig i landet. Över de gränser vi ritar. Hämtas och lämnas. Trots allt. Binder samman. Samtidigt är vi båda medvetna om den onådiga verkligheten. Det dagliga brödets kamp. Om de 400 vägspärrarna [1] på ockuperad mark som begränsar rörlighet av varor och hindrar människor att mötas. Bromsarna för rörligheten ger ekonomiska bakslag som är oöverskådliga och väldigt konkreta.
På sex månader har brödpriset fördubblats berättade en förtvivlad fyrbarnsmamma för mig förra veckan. Mysteriet i brödet. Kan det hålla oss vid liv än? Kan det, mitt i detta mörka, finna sin fullkomning? I detta land av längtan och väntan. Ja, är det just här som hoppets glöd får sin näring. Trots allt. Nytt liv och enhet. Mot splittring och död.
– Tack för hoppet om ljus i det mörka. Läk vår tro att i djupet förstå vår kraft och vår enhet i dig, skriver Mitri Raheb, luthersk präst i Betlehem[2]. Vad betyder det sanna hoppet för oss palestinier? …. Hoppet innebär inte att situationen på något sätt håller på att förbättras eller att vi kan nöja oss med att sitta med armarna i kors och bara se på. Det sanna hoppet är aktivt. Det handlar helt och hållet om att utveckla en strategi för handling, för arbete för att bli delaktig och engagerad. Det sanna hoppet är ett kraftfullt och kritiskt begrepp för dem som lever mitt uppe i en konflikt… Hoppet lär de förtryckta att sluta upp att bara vara offer…Hoppet är styrkan att våga bryta denna onda cirkeln… Som kristna får vi inte längre sitta på åskådarbänken i den här världen. Vi är medagerande för Kristi räkning.
Jag möter israeler och palestinier som kämpar för rättvisa och fred och uttalar sitt hopp som en besvärjelse. Människor som kämpar och viger sitt liv åt att förändra och berätta om orättvisornas slum. Ett brinnande engagemang som motkraft till en avgrundsdjup förtvivlan håller hoppets eld levande. Israeliska Tal från kvinnoorganisationen Machsom Watch[3] ger stöd till palestinier vid vägspärren i Huwwara. Hon ber mig;
– Send the message!
Berätta! Låt världen lyssna. Det är så mycket som aldrig hörs ut. Detta får inte hända. Men händer. Jag förfäras av hur allting är värre. Värre än jag kunnat tro att orättvisor kan vara. Det blir söndag. Serafinas bröd bryts och delas vid Jacobs källa. Det är den samariska kvinnans dag och det firas ståtligt i kyrkan vid källan i Nablus. Den grekisk-ortodoxa patriarken från Jerusalem är här. Gäster från hela Västbanken samlas och inbjudna från Nablus stad, muslimer och kristna. Inga israeler, deras regering har förbjudit dem att vara i Nablus. Kyrkan är långt ifrån full. Det är svårt för palestinier att få tillstånd av det israeliska ockupationsstyret att resa in i Nablus. Trots att det är palestinsk mark.
Trots allt. Vi samlas och delar bröd vid källan. Vi delar agape-brödet som ett tecken på kraften i Kristi fred och kärlek genom oss. Brödet har korsat flera vägspärrar på sin väg från Jerusalem. Bröd spränger gränser. Vi firar stort och länge. Fader Justinus har byggt kyrkan runt Jacobs källa. Han fortsatte där romarna slutade bygget. Femton gånger har han blivit attackerad av bosättare. Hans kollega blev dödad av religiöst extrema ortodoxa judar. Ännu syns andra intifadans skotthål från israeliska armén i de solida väggarna. Under intifadan öppnade Justinus källan för människorna i Balata, flyktinglägret bredvid, då de inte hade vatten.
Du, läk våra ögon att vi ser varandra. I denna värld av brustna blickar. Dela bröd och vatten. Var dags liv. Kärlek i handling. Nablus. Jerusalem. Tillbaka på trappan i Yanoun. Klockan är sex på morgonen. Vår granne Tamam bakar bröd. Samtidigt sätter syster Serafina i deg i Jerusalem. Brödet gräddas i elden. Det paradoxala hoppet. Hoppet om att något ska öppna sig, någon ska öppna sig. Jag och Du. Öppnas för glöden. Vi får en stor rund brödkaka, fortfarande varm av de heta stenarna den är gräddad på.
”Endast kärleken –vilket betyder ödmjukhet – kan driva ut fruktan som är roten till alla krig”. Thomas Merton.
