Måndagen den 21 mars 2016 hände det igen. Israelisk militär rullade igenom den lilla stadens gator med målet att ta sig till stenbrotten strax utanför för att utföra den israeliska civiladministrationens order. Även om det står helt klart att marken där stenbrotten ligger ägs av palestinier och är privat egendom så når den israeliska statens hand ända dit.

Ett öde stenbrott utanför Beit Fajjar, tystnaden är öronbedövande. Foto: Christer Wik
Ett öde stenbrott utanför Beit Fajjar, tystnaden är öronbedövande. Foto: Christer Wik

Eftersom den privata marken ligger i område C [1] har Israel full kontroll över hur mark och naturtillgångar kan och får användas och kan därmed stänga stenbrott och beslagta maskiner i den för Beit Fajjar så känsliga stenindustrin och sedan den måndagen står i princip allt stilla. Av Beit Fajjars 13 500 invånare arbetade fram till i mars 80 % av arbetskraften i något av stenbrotten eller i någon av de 150-talet fabriker som ligger i området där förädlingen av den brutna kalkstenen sker. [2]
Självklart är detta ett brott mot folkrätten, närmare bestämt artikel 46 i Haagkonventionen [3], som bland annat förbjuder konfiskation av privat egendom på ockuperat område, men när brottet väl är begånget blir konsekvenserna oöverstigliga. Det bekräftas av de företrädare för Beit Fajjar kommun som vi träffade i slutet av maj och som också berättar att redan innan detta hände hade staden en arbetslöshet på runt 60% [4]; vi pratar alltså om en stad på väg mot ekonomisk kollaps. Oavsett om detta skett medvetet eller inte är det en katastrof.

När vi några dagar senare möter ingenjören Maher Hushaysh, verkställande direktör på Union of Stone & Marble Industry – Palestine, USM, bekräftar han den bild vi fått av stadens företrädare. Han säger rakt ut att det inte är något annat än ekonomisk krigföring från ockupationsmaktens sida. Hur skulle det annars komma sig att sedan 2012 har inget nytt tillstånd att driva stenbrott beviljats för palestinska landägare medan under samma tid elva tillstånd beviljats till israeliska företag i område C? [2] Maher hänvisar också till att stenindustrin utgör hela 5% av Palestinas BNP. [5]
Dessutom är konkurrensen väldigt snedvriden berättar Maher Hushaysh innan han beger sig iväg på nästa möte:

– Trots att vi säljer i huvudsak på samma marknad kan de israeliska företagen transportera sin sten på motorvägarna, slippa omlastning vid ”gränserna” och dessutom slippa den exportavgift som vi måste betala när vi säljer till Israel.

Vi följer med Maher till nästa möte som är början till ett försök att göra ännu lite mer motstånd mot de olagliga mark- och maskinkonfiskeringarna. USM har tagit initiativ till ett möte mellan industrin, kommunerna, enskilda företagare, drabbade arbetare, advokater samt kommittén mot bosättningar och muren. Stämningen är kaotiskt avvaktande. Min tanke är att alla runt bordet innerst inne vet att det är försent, rätten att bryta sten kommer inte tillbaka förrän ockupationens hävts och en rättvis fred nåtts. MEN, och det är ett viktigt men, trots den kunskapen kommer ingen runt sammanträdesbordet hos USM att sluta kämpa för sin rätt. Rätt till land, rätt till arbete och rätt till sina egna naturtillgångar.

Den kampen förstärks bara av brott mot brott.

Strategimötet hos USM Palestine är i full gång. Foto: Christer Wik
Strategimötet hos USM Palestine är i full gång. Foto: Christer Wik

 

1. This is Area C, B’Tselem, oktober 2013. Hämtad 2016-06-06 2. Military effectively shutting down Palestinian quarries in Beit Fajjar to aid de facto annexation of area, B’Tselem, april 2016. Hämtad 2016-06-06 3. An easy guide to humanitarian law, s 24, Diakonia 2012 4. Beit Fajjar Town profile 2009, The applied research institute Jerusalem, s.10. Hämtad 2016-06-05 5. Data about the industry, PSM 2013. Hämtad 2016-06-01

Fler rapporter