När Siham vaknade och tittade ut genom fönstret såg hon att huset var omringat av israeliska soldater och bulldozrar. Förgäves bad hon soldaterna om några minuters uppskov för att hinna sätta på barnen kläder. Byborna i Al Walaja samlades kring huset för att trösta och visa solidaritet. När Mundhir kom hem från sitt arbete trodde han att han gått fel, han kunde inte förstå att hans hus var borta.
Siham Salim bor med sin make och tre barn i byn Al Walaja på mark som tillhört släkten Salim i generationer. Familjen har till och med ett ägarbevis från Ottomansk tid, långt före bildandet av staten Israel. Siham och hennes make Mundhir byggde sitt hus 2003. ”Vi lever enkelt, men har alltid kunnat försörja oss på det som marken ger” säger hon.
Sommaren 2003 skickade den israeliska civila administrationen ett brev till familjen där det stod att de måste riva sitt hus på grund av administrativa skäl. Familjen fick också veta att de måste ta sig till distriktsdomstolen i Jerusalem för att bestrida beslutet. Men familjen Salim får inget tillstånd att resa till Jerusalem, sådana tillstånd får byborna i Al Walaja ytterst sällan. Demoleringsordern kom vintern 2006.
De första veckorna bodde familjen i tält, men vinterkylan tvingade dem snart att hyra en lägenhet i en annan del av Al Walaja. Det nya boendet blev kortvarigt; även detta bostadshus demolerades. I Al Walaja har den israeliska civila administrationen demolerat mer än 40 byggnader och utfärdat demoleringsorder för ytterligare 55 hus, inklusive moskén och en skola som drivs av FN.[1] För de palestinska invånarna i Al Walaja är syftet med husrivningarna uppenbart. Siham pekar på de israeliska bosättningarna som omgärdar byn: ”Den israeliska staten vill ha vår mark, de vill utvidga bosättningarna och tvinga oss från det land vi bott på sedan urminnes tider”.
Genèvekonventionens fjärde protokoll, artikel 53 förbjuder en ockupationsmakt att förstöra privat egendom om det inte är absolut nödvändigt på grund av militär verksamhet och artikel 49 förbjuder förflyttandet av den egna civilbefolkningen till ockuperade områden. Husrivningar och bosättningar på det ockuperade palestinska området är därför olagliga enligt internationell humanitär rätt. Familjen Siham fick en räkning på motsvarande 80 000 kronor av den israeliska staten för demoleringskostnaderna. Det innebär att palestinska familjer tvingas betala för den israeliska statens brott mot internationell rätt.
Med hjälp av släkt och vänner lyckades familjen Salim till slut bygga ett nytt hus på sin mark. De israeliska myndigheterna agerade snabbt och en tidig morgon var bulldozrarna och soldaterna åter på plats. Denna gång kom inte några grannar för att bevittna demoleringen och stötta familjen. Husdemoleringar tillhör vardagen i Al Walaja. Med hjälp av internationella och israeliska fredsorganisationer byggde familjen upp sitt hus en tredje gång. Siham serverar oss starkt kaffe i kantstötta små koppar och jag frågar henne hur hon orkar. ”En mor måste vara stark och jag måste gömma smärtan inuti mitt hjärta, för barnens skull” säger hon. För några veckor sedan kom den tredje demoleringsordern.