I skuggan av ockupationen. Konsten att fånga det vackra i en mörk verklighet där ”Fånga Dagen” inte alltid är lämpligt eller ens möjligt.
Jag har funderat mycket på hur jag ska börja beskriva mina upplevelser och möten under de första veckorna i Hebron. Det finns många historier att berätta, så vad skall jag skriva om?
Ska jag skriva om butiksägarna i Gamla Stan, som trakasseras av bosättare för att driva ut dem ur sina butiker? De har fått skräp kastat på sig, det har hällts ner kaustiksoda över gårdar där barnen leker och mycket annat. Eller kanske jag ska berätta om familjen vars son suttit i fängelse i drygt 18 månader utan någon formell anklagelse och som var underårig när han greps hemma hos familjen mitt i natten? Kanske om de israeliska bosättarna från den närbelägna bosättningen Beit Romano som stövlar förbi och fotograferar oss när vi står utanför skolan för att övervaka att barnen kan ta sig till sin undervisning? Just den episoden gav mig lite kalla kårar; bosättarna har stöd och skydd från både myndigheter, militär och polis och det finns alltid en känsla av att de kan göra vad de vill.
Sedan kom jag att tänka på ett sommarprogram jag lyssnade på innan jag åkte till Västbanken. Huvudpersonen hade en släkting som växte upp under svåra förhållanden och hade en inställning som de kallade Carpe Diadem. Inte Carpe Diem, man vet aldrig hur dagen utvecklar sig, utan Carpe Diadem: fånga det vackra!
Då vill jag skriva om skolbarnen som varje morgon kommer springande till skolan. Flickor med glittriga hårband och ryggsäckar med Elsa-motiv, pojkar i prydliga t-shirts med Spindelmannen på väskan. De är verkligen superhjältar, dessa barn. De går till skolan trots att de måste passera både checkpoints, tungt beväpnade soldater och minst en bosättning på vägen. De stannar gärna en stund hos oss och skakar hand och skrattar åt våra försök att hälsa på arabiska. Sedan övar de sin engelska på oss: ”What’s your name?” ”Where are you from?” De studerar engelska från första klass.
− Utbildning är nyckeln till allt, säger Cordoba-skolans rektor Noora över en kopp kardemummadoftande kaffe inne på hennes kontor.
Över 80 procent av barnen i Palestina fullföljer grundskolan och drygt 60 procent går vidare till motsvarande gymnasium1 Education and adolescents | UNICEF State of Palestine.
Jag vill också skriva om det osvikligt goda humöret hos Abu Taj, som har en liten souvenirbutik på marknaden. Varje morgon hälsar han glatt och ropar ut en siffra. Siffran visar hur glad han är just den här dagen. Idag var det 719 procent. Det kunde ha varit 720, men han tyckte att det var lite för varmt!
Hebron är förstås ingen solskenshistoria. Det finns många exempel på människor som tvingats lämna sina hem och stänga sina affärer när de israeliska bosättningarna vuxit och soldaterna blivit fler och fler. Men i ”the Souk”, basargatan i Gamla Stan, håller många affärer öppet. Även runt al-Ibrahimimoskén kämpar ett antal affärsinnehavare på.
− Vi har inte många kunder, men vi vill inte stänga. Vi visar att vi finns här och att vi inte tänker flytta på oss men inte heller bråka. Vi vill bara leva våra liv, säger Wassim som varje dag öppnar sin lilla butik utanför moskén.
Och här vill jag fånga det vackra i gnistan som liknar hopp. Att existera är att göra motstånd, som det står på en mur vid ett hus i Gamla Stan som rivits för att göra plats för bosättningen Abraham Avinu. Och här existerar man i allra högsta grad. Barnen fortsätter att gå till skolan. Barberaren fortsätter klippa hår och handlarna att sälja sina souvenirer och grönsaker även om kunderna är få. De bjuder på te och kaffe, de hjälper varandra och de berättar sina historier för oss. Och Abu Taj mår 719 procent bra!
- 1
