När föregående team i östra Jerusalem lämnade över tog de med oss till flyktinglägret Shuafat. De hade nämligen hört att ett ungdomscenter i området skulle kunna vara intresserade av en danslärare. Och mycket riktigt, numera undervisar jag balett en gång i veckan och mitt möte med dansläraren Ola Abu Taleb får mig att inse hur viktig dansen är för ungdomarna. Ola menar att den är ett alternativ till en våldsam motståndskamp.
– Wahad, tnen, telate, arba.
Ett, två, tre, fyra – jag har lovat flickorna att hålla räkningen på arabiska. Snabbt inser jag också att yamin och schmal, orden för höger och vänster, är praktiska att kunna. Och mumtas – utmärkt. För det är en duktig dansgrupp jag har framför mig.
Några av dem har redan turnerat till länder som Frankrike och Marocko. Deras danslärare Ola menar att nya influenser är bra och därför undervisar jag eleverna i balett en gång i veckan, även om deras specialitet är den palestinska traditionella dansen dabke.
Två gånger i veckan går Ola direkt från sitt arbete som lärare för att arbeta med flickorna. För detta får hon inget betalt, men det syns på henne hur mycket hon älskar det.
– Som barn fanns det ingen som kunde lära mig att dansa, detta är något jag vill ge till dem.
Ola är självlärd och väver in olika dansstilar, samt sång och poesi i sina koreografier. På väggarna i den lilla danssalen på Palestinian Child Center finns målningar av människor i traditionella kläder och utanför finns en ny lekplats och en fotbollsplan där pojkarna spelar sig svettiga i den gassande solen.
Detta är en slags stillsam oas i flyktinglägret Shuafat.[1] Tanken när centret startades för femton år sedan var att skapa en trygg tillflyktsort för barnen här. Och kontrasten till resten av lägret, där soporna ligger i stora drivor och de tätt byggda husen skapar trånga gränder, är verkligen slående. Men kontrasten mellan lägret och Jerusalems centrum, dit jag tar bussen på bara 20 minuter, är ännu större.
Shuafat ingår i Jerusalems kommun och dess invånare betalar kommunalskatt. Trots detta har de inte tillgång till många av de bekvämligheter som borde ingå i kommunal service.[2] Det finns ingen bank eller välfungerande sophantering [3], palestinsk polis har inte tillträde medan den israeliska sällan kommer på grund av säkerhetsrisken [4] och för ett år sedan hade vissa av husen inget rinnande vatten.[5]
När två av mina sextonåriga danselever visar mig och min kollega runt i området frågar jag om de ser mycket bråk och vapen.
– Visst, men det är ju vardag här så vi blir inte särskilt rädda, säger de.
Något annat som hör vardagen till är de israeliska soldater som med automatvapen blickar ned över den enda gata som leder in från vägspärren. Vi får berättat för oss att de håller till i detta ödehus precis den tid barnen passerar från skolan. Det är då jag förstår vad det var de femtiotalet unga palestinska pojkar, vissa iförda ansiktsmasker, siktade på när jag såg dem kasta sten första gången jag besökte Shuafat.
Det är just detta Ola vänder sig emot – att bekämpa den israeliska ockupationen med våld. Hon ser dansen som ett uttrycksmedel och på något sätt får hon det som skulle kunna uppfattas som en inövad klyscha att låta äkta:
– Vissa använder stenar, men det gör inte vi. Vi slåss genom dansen.
Nästa vecka ska jag se flickornas föreställning på den palestinska Nationalteatern i Jerusalem. Dans istället för stenar? Det ser jag fram emot att få njuta av.
Bilder
1. Ola Abu Taleb, danslärare på Palestinian Child Center i flyktinglägret Shuafat. Foto: Ninna Oom
2. En av gatorna inne i flyktinglägret Shuafat. Foto: Ninna Oom
