Klockan är strax innan fyra på morgonen. Böneutropen i Betlehem ska snart börja och det råder stillhet över staden. Det är mörkt när vi sakta börjar gå den korta promenaden till vägspärr 300. Medan vi närmar oss bryts tystnaden av ljudet av tusen män som väntar på att ta sig genom vägspärren och förbi muren, vidare till sina arbeten.
Vägspärr 300 som färdigställdes i slutet av 2005 är en israelisk militär vägspärr belägen mellan Betlehem och Jerusalem. Vägspärren är den största passagen för palestinier som tar sig från södra Västbanken vidare till sina arbeten i östra Jerusalem och Israel. Redan klockan tre på morgonen börjar köerna till vägspärren och från att den öppnas klockan fyra till cirka klockan sju på morgonen passerar mellan 4 000 och 7 000 människor här. [1]
Denna vägspärr beskrivs oftast som en terminal, då den utgörs av stora huskomplex med gallergångar, säkerhetskontroller och mycket militär närvaro.
Tre smala gångar leder fram till ett vändkors. En av våra viktigaste uppgifter vid vägspärren som följeslagare är att observera denna första passage.
De tre gångarna utgörs av huvudgången, den humanitära gången och utgången som är den passage som är till för de som tar sig i motsatt riktning, från Jerusalem in till Betlehem. Den humanitära passagen är till för kvinnor, äldre, sjuka, funktionsnedsatta, barn och studenter.
Enligt Följeslagarprogrammets observationer har den humanitära passagen inte varit öppen på flera månader. Istället fungerar ofta utgången också som en humanitär passage in, vilket innebär trängsel och olägenhet för de som bäst behöver en säger passage genom vägspärren.
De trånga, smala och långa gångarna av metall som utgör vägspärren kallas ofta av palestinier för ”burar”.
Efter att du passerat vändkorset går du över vad som liknar en parkeringsplats ner till en ny byggnad. Här måste alla gå igenom metalldetektorer. Jackor, skärp och ringar måste tas av. Slutligen är det id-kontroll där palestinier måste visa id-kort, visum och även avge fingeravtryck. Detta görs dagligen oavsett hur många gånger du har passerat tidigare.
För att ta sig igenom vägspärren finns det över 101 olika tillstånd att söka. [2] Det kan handla om tillstånd för att besöka sin familj, för att be och besöka heliga platser, för sjukhusvistelse, arbete och så vidare. Det är den civila förvaltningen tillhörandes den israeliska militären som godkänner eller avslår ansökningar om tillstånd. [3].
Det händer att den israeliska militären som kontrollerar vägspärren nekar palestinier som har tillstånd passage utan att ange skäl. Vägspärr 300 är placerad två kilometer innanför den gröna linjen som är den internationellt erkända gränsen mellan Västbanken och Israel vilket leder till att placeringen bryter mot internationell rätt. [4]
Det är söndag, dagen som inleder arbetsveckan här, och som är en av de mest hektiska dagarna vid vägspärren då även veckopendlade tar sig igenom denna dag. Folk trycker sig mot varandra för att komma längre in i gången.
För att komma fortare fram klättrar arbetare längs gallret upp mot vändkorset. En del går upp längs utgången för att komma till en spricka mellan gallret in till huvudgången så de kan pressa sig under och komma före i kön. Trycket i kön är så stor att en svimmar och andra klämmer sig i gången.
Det metalliska ljudet av vändkorset som snurrar ekar medan vi observerar arbetare som passerar.
Jag upplever en känsla av maktlöshet och ångest medan vi står där. Trycket är stort idag, arbetare knuffar sig fram och soldaterna är aggressiva.
Ingen släpps förbi i den humanitära gången och jag står med kvinnor, barn och äldre vid min sida. Många vädjar till soldaterna och så gör även vi följeslagare för deras skull. Medan tiden går ger en efter en upp. Sakta går de ner längs passagen och jag kan inte avgöra om de ska våga sig på att ta sig igenom den hektiska huvudgången. Vad konsekvensen blir om de inte kan komma igenom vågar jag inte tänka på. Alla har en anledning för att ta sig igenom och en del av arbetarna riskerar förlora sin dagliga inkomst om det inte kommer igenom.
En äldre man som länge försökt argumentera med soldater ger upp och vänder sig om. Hans uppgivna blick möter min och medan han sakta går förbi mig säger han:
– Mitt hjärta, mitt hjärta, och han pekar mot sitt bröst för att visa varför han behöver gå igenom den humanitära passagen.
Han vet precis som jag att han förmodligen inte kommer igenom huvudgången idag.
