Klockan två på natten slog maskerade soldater in familjens ytterdörr och trängde sig in. De ryckte upp 14-åriga Azim från hans säng, satte handfängsel och ögonbindel på honom och drog ut honom på gården. Efter en natt ensam på ett golv i ett kallt rum hölls förhör. Varken föräldrar eller försvarare närvarade. Under tre månader satt Azim i fängelse dömd för att ha kastat sten. Jag har träffat Azim och kommer här att berätta delar av hans historia. Tyvärr är hans historia inte unik på Västbanken.

Av hänsyn till Azim och hans familj har jag valt att inte använda hans rätta namn. Både Azim och hans familj vill dock att berättelsen ska spridas om det kan förhindra att fler barn får uppleva det Azim varit med om.  Foto: EAPPI/Helge
Av hänsyn till Azim och hans familj har jag valt att inte använda hans rätta namn. Både Azim och hans familj vill dock att berättelsen ska spridas om det kan förhindra att fler barn får uppleva det Azim varit med om.
Foto: EAPPI/Helge

Enligt Defence for children International (DCI) är Israel det enda landet i världen som systematiskt åtalar mellan 500 till 700 barn i militärdomstol varje år. Det gäller enbart palestinska barn, brott begångna av israeliska barn handläggs i civil domstol. I rapporten ”No way to treat a child” har DCI intervjuat 429 palestinska barn som suttit fängslade. I 97% av fallen hade barnet ingen förälder eller juridiskt biträde med vid förhör. [1]

Cody O´Rourke från DCI i Ramallah berättar att Israel 1991 ratificerade Barnkonventionen. Trots detta kan palestinska barn anhållas och dömas från 12 års ålder, för israeliska barn är det från 14 år. Enligt Cody vittnar palestinska barn om både hot, våld och övergrepp från soldater i samband med häktning och förhör. [1] Allt barnet säger i affekt och rädsla kan användas mot det i en rättegång och det händer att barn erkänner brott de inte begått eller anger andra för att slippa fortsatta övergrepp.

Vi träffar Azim i hans hem i byn Husan utanför Betlehem. Han har precis fyllt 15 år. Första gången han anhölls var i mars i år. Han var då 14 år gammal och satt fängslad i tre månader. I september anhölls han på nytt under nio dagar. Azim berättar hur soldaterna vid båda tillfällena kom på natten.

– De slog in dörren. Alla vaknade, min lillebror skar sig på glaset från dörren och skrek. Alla skrek. Jag blev så rädd, jag trodde att jag skulle dö.

Azim beskriver hur soldaterna drog i hans öron och slog på hans överkropp innan och under förhöret. Fadern håller fram röntgenbilder som visar att Azims överarm är bruten. Azim berättar att detta skedde i samband med att han greps och släpades ut på gården. Det var först när Azim släppts som han fick läkarvård.

Ingen vuxen fanns närvarande vid förhören. Familjen anlitade en israelisk försvarsadvokat i förhoppning om att domstolen skulle lyssna bättre men försvararen fick inte vara med vid förhören. När Azim sattes i fängelse nekades föräldrarna att besöka honom under de tre månader han var där.

För Azim har gripandena och fängelsevistelsen påverkat hela hans liv.

– Jag kan inte sova, jag är rädd för mina drömmar. Där ser jag masker och mörka rum. Jag vill att någon ska vara vaken och vakta på nätterna så att inte soldaterna kommer.

Azims far säger att han inte vågar låta sonen gå till skolan av rädsla för trakasserier och hot från soldaterna. Fadern säger att det är synd för Azim är duktig i skolan, bäst i sin klass. Nu är han med sin pappa på jobbet eller hemma med sin mamma, han vågar inte gå ut. Azim ser ut som en vanlig 15-åring men med en gammal mans blick.

Det brott Azim misstänks för handlar om stenkastning mot soldater. Det är svårt att inte se samband mellan den militära närvaron i barnens vardag och barnens stenkastning mot soldaterna. Som följeslagare besöker vi skolor i anslutning till skoldagens början och slut. Vi ser och hör om barn som utsätts för trakasserier och hot från soldater och lärare vi möter vittnar om att föräldrar ofta håller sina barn hemma från skolan av rädsla. Min reflektion efter ett par veckor som följeslagare är att den militära närvaron och trakasserierna inbjuder till motstånd och uppmuntrar till stenkastning. Jag tror att en förändring skulle kunna ske om den militära närvaron försvann. Som följeslagare får vi dagligen bevis från skolpersonal att de ser en skillnad både gällande elevernas mående och skolmotivation när den militära närvaron minskat under en tid.

Att kasta sten är inget bra sätt att visa sitt motstånd mot ockupationen. Men barn som kastar sten mot tungt beväpnade soldater känns som ett slag mellan David och Goliat. Var finns proportionaliteten mellan att kasta sten på väg från skolan och att slå in dörren till ett hem mitt i natten och släpa ut ett barn och utsätta det för tortyrliknande behandling?

Ockupationen måste upphöra, både för de palestinska barnen men också för de unga israeliska soldaterna.

Soldater är ständigt närvarande. Här trottoaren utanför Tuqu´a skolan där barnen behöver passera för att komma till skolan. Foto: Katarina
Soldater är ständigt närvarande. Här trottoaren utanför Tuqu´a skolan där barnen behöver passera för att komma till skolan.
Foto: Katarina
1. No way to treat a child, Palestinian children in the Israeli military detention system, Defence for Children International. April 2016, hämtad 2016-12-18

Fler rapporter