Det är fredag kväll och vi är alla på patrull. Den israeliske sergeanten, med ett amerikansktklingande filmstjärnenamn, och vi följeslagare. Vi står halvvägs upp för backen till bosättningen Kiryat Arbat som ligger vid Hebrons nordvästra utkant. Härifrån har vi 360 graders fri sikt.
Vi kan följa alla rörelser längs den asfalterade vägen som leder ner till synagogan och moskén i Hebron. Det är en bra utkikspost. Det är skymningstid. Kvällsbrisen svalkar skönt. Glada, skrattande och vackert uppklädda bosättare passerar förbi. Precis som alla andra fredagskvällar är de på väg ner till synagogan för att sjunga hymner från kung Davids tid och umgås. Det vore lätt att ryckas med i deras glädje och skönhet om det inte vore för själva orsaken till vår närvaro.
Varje fredagskväll har vi preventiv närvaro längs vägen. Sedan 1997 får palestinier inte gå på vägen under fredagskvällar. [1] Istället är de hänvisade till en ranglig och stening jordstig vid sidan om. Av säkerhetsskäl enligt den israeliska militären. För att skydda bosättarna från potentiella attacker från palestinier. [2] Soldaterna har egentligen inte rätten att hindra palestinier från att gå på vägen, men de gör det ändå. Och nuförtiden behöver soldaterna sällan, varken verbalt eller fysiskt, tillämpa åtskillnaden. Åren av rörelserestriktioner och närvaron av ett femtiotal soldater har normaliserat särskiljandet mellan israeler och palestinier och palestinierna – vuxna som barn – slinker vanemässigt in på jordstigen. Det är han som kommer fram till oss. Först tror vi att han kommer för att säga till oss att flytta, att vi inte får stå där. Det brukar soldaterna göra.Vår närvaro uppskattas inte av bosättarna [3] och ibland säger bosättarna till soldaterna att dessa, i sin tur, ska säga till oss att flytta på oss.
Men han vill bara prata. Han är 22 år. Han är sergeant med befäl över tjugo soldater. De står lite längre ner på vägen. Han frågar vart vi kommer ifrån. Sverige, Colombia, Finland och England svarar vi. Själv är han från norra Israel, den vackraste delen av landet enligt honom. Detta är andra gången han är i Hebron. Första var för några år sedan, som värnpliktig.
– Jag valde själv att gå med i armén. Detta är mitt femte år. Hela min familj är med i armén. Min pappa. Mina bröder, berättar han. På frågan vad han tycker om Hebron svarar han:
– Det finns många problem här. Det här är en galen plats; bosättarna är galna, palestinierna är galna. Jag är inte lika religiös som dessa judar [läs bosättarna], men du vet….!
Hans ledighet börjar om några dagar. Livet som professionell soldat innebär fem dagar ledigt och sexton dagars tjänstgöring med sextimmar skift — sex timmar på, sex timmar av. Men hans tid som sergeant är snart över, han ska sluta om några månader. Vad ska du göra då frågar vi.- Resa, för att rensa skallen, svarar han och blickar ut över omgivningen. Han säger att han vill bort härifrån. Vägen börjar bli öde. En ensam, ung ortodox religiös bosättare, klädd i svart filthatt, kavaj, byxor och skor och med ett automatvapen över axeln kommer fram till soldaterna nedanför. Han tittar upp mot oss, pekar på oss och ropar på sergeanten. Sergeanten småler, ropar något tillbaka och säger sedan att han måste gå. Vi säger hejdå och önskar honom Shabbat Shalom — ha en trevlig helgdag.
Under mina två månader här i Hebron har jag mött både trevliga och mindre trevliga soldater. Enligt vittnesmål från före detta soldater är det många som går in armén med grundinställningen att just de kommer att vara den gode, den moraliska soldaten, den som förändrar, förbättrar den israeliska arméns handlande i det ockuperande området. [4] Jag får intrycket att sergeanten med det amerikanska filmstjärnenamnet är en sådan soldat.
Men samtidigt är just detta: strävan att vara den gode soldaten, omöjlig om du frågar Avner Guaryahu och Nadav Biegelman, två soldater som likt sergeanten tjänstgjort i Hebron. Båda är överens om att det är omöjligt att vara en moralisk soldat eftersom dina order är omoraliska. [5] Den fysiska separationen av israeler och palestinier vid bönevägen visar detta med all tydlighet.
