Antoinette Kniesevich är 85 år och engagerad i allt ifrån äldreomsorg och sin lokala kyrka till familjeplanering och fredsarbete. Hon bor bredvid flyktinglägret Aida och brukade ha utsikt över familjens och grannars olivlundar. Nu ligger huset precis vid den åtta meter höga betongmuren som skär igenom norra kanten av Betlehem. Vi pratar om livet bredvid muren, erfarenheterna av första och andra Intifadan och förutsättningar för fred.
Som så många andra konversationer med familjer i Betlehem börjar denna med att vi pratar om familjens mark. Antoinettes familj äger totalt två hektar odlingsmark som de inte längre har tillgång till, en del av den ligger precis på andra sidan muren. För några år sedan tilläts brodern och hans fru att besöka marken, efter att inte ha fått komma dit på 10 år, och möttes då av att alla oliverna på träden var borta. Antoinette beskriver hur de brukade göra olivolja att sälja, men nu måste de själva köpa.
– Att ta hand om marken är viktigt i vår kultur, generationerna innan har förvaltat den och nu ska vi förvalta den för nya generationer att kunna bygga och leva på. Det är viktigt för att kunna vara nära varandra som familj.
Delen av muren som går igenom norra Betlehem ligger 2,5 km innanför Gröna linjen (1). Vid Antoinettes hus gör den en omväg för att täcka in Rakels grav, en helig plats för judar och en historiskt och religiöst viktig plats för både kristna och muslimer. Detta har inneburit att en större del av staden har skurits av än vad murens ursprungliga rutt hade krävt, och kvarteret som tidigare var livligt och eftertraktat är nu närmast öde. Muren stängde också av Antoinettes familjs hus från deras mark och nu behöver de tillstånd för att komma dit. Jag frågar henne om hur det kändes att se muren byggas.
– De har byggt muren på mitt hjärta. Man känner sig trött. Vi är i ett fängelse, vi kan inte röra oss fritt. Men vad ska vi göra, det är bortom vår kontroll.
Med år av engagemang bakom sig så har hon trots det hopp. 2010 var hon med och arrangerade möten mellan palestinska och israeliska kvinnor, och hon tror på kvinnornas roll i fredsarbetet.
– Som kvinnor kan vi förändra saker. Män har bara ett fokus – att visa sig starka. Kvinnor oroar sig för sina barn. Det gör israeliska kvinnor också. Inget gott kommer av våldet.
Våld i konflikten är något Antoinette har mycket erfarenhet av, framförallt från andra intifadan (2). Aida flyktingläger var väldigt utsatt under intifadan och ofta kunde hon inte komma hem för att militär blockerade vägen. Hon brukade gå fram till soldaterna och fråga om hon fick gå förbi, ibland fick hon det och ibland sköt de skarpa skott mot henne.
Första intifadan minns hon däremot med värme och hon säger att den förde samman palestinierna, oavsett religionstillhörighet. Hon har sett hur Israel på senare år har försökt måla upp konflikten mellan Israel och Palestina som en konflikt mellan väst, bestående av kristna och judar på en sida, och öst, bestående av muslimer, på den andra, men menar att det inte stämmer.
– Det finns ingen konflikt mellan muslimer och kristna här. Israel försöker säga att det gör det men det gör det inte. Den första intifadan förde oss samman, vi lärde känna varandra bättre, som palestinier. Vi känner för varandra. Vårt problem är ockupationen.
Antoinette tror på fred, men menar att den inte kommer vara möjlig utan rättvisa för det palestinska folket och utan att muren rivs, en mur som inneburit landkonfiskering, kraftigt begränsad rörelsefrihet och segregation. Det påminner mig om något som den israeliska fredsaktivisten Angela Godfrey-Goldstein sa när jag träffade henne innan jul, om möjligheterna för fred:
– Palestinierna måste ha tillräckligt mycket vatten för att kunna sluta fred med oss.