De har inget annat val än att riva sitt hus

I den lilla förorten Beit Hanina strax norr om Jerusalem har Samir Hassan Al-Sa’ou arbetat hela natten med att riva sin sons hem. Förmiddagssolen steker den branta garageuppfarten och han hälsar oss välkomna med en lugn blick som inte förråder hur länge han redan har arbetat. När vi sätter oss för att prata över en kopp kaffe blir det svårt att förstå var han får sitt lugn ifrån.

Samir Hassan Al-Sa’ou har bott i Bait Hanina i snart 30 år tillsammans med den stora familjen. Hans bror är cancersjuk, och deras mor bor på övervåningen. Samirs son med familj, hustru och fem barn, har i tio års tid bott i det hus som de nu plötsligt har tvingats riva. Åren har varit hårt märkta av konflikter med israeliska myndigheter.
– De israeliska myndigheterna har vägrat oss alla möjligheter att få bygga ut hemmet, och vi har därför varit tvungna att bygga illegalt, säger Samir.

Följderna har blivit att de genom åren har tvingats betala dryga böter och advokatkostnader på hundratusentals shekel (en shekel är cirka 3 kronor), samt gått igenom fyra tidigare tvångsdemoleringar. Ändå fortsätter de att försöka.

I Sverige handlar bygglov om byggnadssäkerhet, trivsel i grannskapet och grannarnas rätt till utsikt, samt ett värnande av miljövärden. Den som bryter mot ett bygglov uppfattas ofta agera självsvåldigt och utan hänsyn till omgivningen. Men på Västbanken och i östra Jerusalem verkar bygglov handla om demografi, om att kontrollera befolkningen och att inte underlätta för palestinierna att bli fler och breda ut sig över sina egna territorier. När vi nyligen gjorde ett studiebesök på kommunhuset i staden al-Azariya blev vidden av den israeliska kontrollen tydlig:
– Vi har ansvaret för kommunen men har egentligen ingen makt alls. Vi har ansökt hos israeliska myndigheter i tio månader om att bara kunna anlägga en rabatt i anslutning till stadens turistattraktion, Lazarus grav. Men det är omöjligt, berättade Amani Zayyad, anställd på kommunhuset, under vårt besök.

Åter i Beit Hanina säger Samir att han har varit mycket orolig för att de israeliska myndigheterna skulle besluta sig att komma och genomföra rivningen själva. Efter att själv ha bevittnat ett flertal demoleringar förstår jag precis var denna oro kommer ifrån. De husrivningar jag har sett har aldrig bara avlägsnat den icke tillståndsgivna delen av huset. Man har ryckt upp träd, förstört livsviktiga vattentankar, klippt av elkablar, rivit anslutande uthus och skadat stora delar av de befintliga husen. Grävskoporna har lämnat öppna sår i marken. Samirs tomt är vacker, med många små rabatter och ett stort träd som skuggar stora delar av uteplatsen.
– Jag planterade det här trädet för 26 år sedan. Om de skulle förstöra trädet skulle jag bli mycket ledsen. Hus kan man bygga tillbaka, men träd tar längre tid, säger Samir.

Samir valde att ställa sig bredvid trädet han planterade själv när vi frågade om vi kunde fota honom för denna rapport. Foto: Mattias Irving

Den nu rivna delen av huset var en större tillbyggnad som satt på baksidan, in mot en innergård med höga staket. Den var inte ens synlig från grannarna. Hur myndigheterna ens har fått vetskap om bygget är oklart, men Samir tror att det har att göra med att flera i hans familj deltog i första intifadan. ¹ Flera av hans familjemedlemmar, inklusive han själv, har avtjänat fängelsestraff för sin medverkan.
– De har koll på mig. De bevakar hela vår familj särskilt hårt på grund av att flera av oss deltog i intifadan för flera decennier sedan, säger han.

De är inte färdiga. De måste riva ytterligare två hus inom kort om de vill undvika samma storskaliga ödeläggelse som drabbat andra demoleringsobjekt. Den israeliska administrationen har blivit mycket mer hårdför i och med tillträdet av en högerradikal regering, menar Samir. Förr kunde man få anstånd, men nu har de inget annat val än att bli klara i tid.
– Det är dyrt och tungt. Det känns hemskt att behöva riva något som man själv har byggt upp och bott i, men alternativet att hyra och vara utlämnad på nåder är värre, säger han.