Hon har kallats Arafats älskarinna och judehatare, blivit slagen och spottad på. Men Nomi Morag viker inte en tum. Varje fredag protesterar hon och vännerna i Women in Black mot ockupationen.
Det börjar med en hatisk blick, fortsätter med grova sexistiska och rasistiska anklagelser och slutar i ett ”fuck you”-finger. Kvinnan i leopardsjal och kjol är rasande. Målet för hennes ilska är det tiotal svartklädda äldre kvinnor vid Parisrondellen i västra Jerusalem som viftar med anti-ockupationsplakat. När trafikljusen slår över till grönt går kvinnan äntligen vidare. Nomi Morag pustar ut.
– Jag undrar vilken värld hon lever i, hur kan hon förneka ockupationen, säger hon och nickar mot kvinnan.
Mer hinner hon inte säga förrän damen i leopardsjal är över henne igen. Och nu har hon sällskap. Hon puttar en mörk, ung kvinna framför sig.
– Titta, det här är min vän och hon är palestinska! Ja, väninnan är palestinska. Just därför borde kvinnan med leopardsjalen ha tillräcklig kunskap om Israels förtryck av palestinier – och själv protestera mot det, säger Nomi när kvinnan till sist har försvunnit i folkmassan.
Nomis egna kamp mot Israels ockupation av Västbanken och Gaza började vid första intifadan.
– Som israel var och är det min skyldighet att protestera mot ockupationen. De israeliska tidningarna skrev inte ens om vad som hände under intifadan, säger hon.
Därför bestämde sig Nomi och en grupp andra kvinnor för att starta Women in Black, ett kvinnonätverk som ville bekämpa ockupationen på ett fredligt sätt. Varje fredag klädde de sig i svart och ställde sig tysta vid Parisrondellen i Jerusalem med sina fredsplakat. Fler och fler kvinnor anslöt sig till manifestationen och rörelsen spred sig till Tel Aviv och andra israeliska städer. Så småningom bildades Women in Black-nätverk över hela världen i protest mot olika konflikter.
– Om någon hade sagt till mig att jag skulle stå här i över tjugo år hade jag skrattat. Vi trodde på ett slut på ockupationen. Idag har vi kommit till en återvändsgränd. Se på muren, se på alla husrivningar – situationen blir värre. Det skrämmer mig, säger Nomi.
Frågan är om inte ockupationen överlever Women in Black. Redan när rörelsen grundades var merparten äldre kvinnor. Idag är många av kvinnorna i 80-årsåldern och flera tar färdtjänst till fredagsprotesten. Kropparna börjar svika aktivisterna. Men kämparglöden finns kvar. Nomi, hur orkar du protestera när du möts av så mycket hat?
– Jag skulle inte kunna se mig i spegeln om jag inte kom hit varje fredag. Och varje gång en förbipasserande klappar händerna eller gör tummen upp för oss glömmer jag buropen och anklagelserna jag just hört, säger Nomi.
