Sömzonen är zonen mellan muren, som är byggd på palestinsk mark, och den gröna linjen enligt 1967 års bestämmelser om gränser. Inom denna zon finns flera palestinska byar som varken har tillgång till vatten, elektricitet eller tillstånd att anlägga nytt. Att kunna bestämma över sin rätt att stanna, är viktigt. Trots att man vet att det man bygger blir rivet, väljer man ändå att bygga upp sina hus om och om igen.
Vi får åka med Palestinian Medical Relief Society in till sömzonen [1]. Organisationen hjälper byarna i området med sjukvård och försöker söka tillstånd att få komma in två gånger i månaden. Denna dag stöter vi dock på problem redan vid vägspärren. Organisationen hade anmält att fyra palestinier skulle med, men en blev sjuk och kunde inte åka och då anser soldaterna att man har ljugit för att få tillståndet. En upprörd diskussion från båda sidor startar och efter korta förhör med var och en av oss, fotografering av pass, kontroll av bilen så det inte är en bilbomb under och detsamma av oss släpps vi igenom. Organisationen hävdar dock att de troligen inte hade kommit in i sömzonen denna gång om det inte vore för att de hade så kallade internationals med sig i bilen (vilket också visar sig nästa gång det är dags att söka tillstånd. De nekas då att få komma tillbaka för en månad framöver).
Medan Palestinian Medical Relief Society gör sitt uppdrag, en flicka behöver en lättare operation av en hand som blivit inflammerad, en man med ALS får en efterlängtad rullstol så han slipper ligga i sängen hela dagarna och en nyförlöst kvinna undersöks, tar vi en promenad runt om i den första byn vi besöker, Arab al-Ramadeen och stöter på kommunledaren Abu Kesaab som visar oss byns skola som håller på att göras om.
– Vi fick hjälp att bygga en skola av internationella biståndsorganisationer, säger Abu Kesaab och fortsätter:
– Men vi behöver göra den mer permanent. Skolgången är ett problem i de här byarna då barnen annars behöver korsa jordbruksgrindarna med det som det innebär i militär närvaro för att få en skolgång och för de små barnen är det många gånger en traumatisk upplevelse. Därför hålls många barn hemma istället. Vi behöver en riktig skola i byn helt enkelt, fastslår han.
Att få rätt till de grundläggande behoven i dessa byar är inte helt enkelt. Arab Al-Ramadeens granne, Al Janub, saknar både vatten och el. Byn, som består av några plåtskjul och som framförallt livnär sig på jordbruk har försökt att med hjälp av bistånd från bland annat EU bygga en vattentank, men blev nekade att ha den av den israeliska staten som förstörde den och istället får byn köpa vatten från de närliggande israeliska bosättningarna [2].
För de flesta byar i sömzonen gäller det i första hand att kunna stanna kvar.
– De unga gifter sig och bygger nytt, som rivs, och bygger nytt igen, säger Abu Kesaab. Det handlar om att stanna kvar. Att inte ge upp. Om vi gör det, om vi ger upp och flyttar, har ju Israel fått även den här marken, som enligt 1967 års gränser ligger på palestinsk mark från den gröna linjen, och då blir ju Västbanken ännu mindre än det redan är.
Ett typiskt exempel är skolan som trots att den inte är klar än, har fått sitt första beslut om rivning, eller rättare sagt ett byggstopp.
– Men vi har överklagat och hoppas att Israel följer barnkonventionen, att alla barn ska ha rätt till en skola, säger Abu Kesaab [3].
