Tamara vaknar av att hennes mamma står lutad över henne i sängen och ruskar om henne. Klockan är två på natten. ”Vakna Tamara, vakna! Soldater är här utanför och vill att vi kommer ut!”
Tamara ramlar sömndrucken ur sängen och följer efter sin mamma genom huset och ut på gatan. Därute står övriga familjen samlad, omringad av ett femtontal soldater. Regnet öser ner. Soldaterna har handfängslat Tamaras pappa och hennes två äldre bröder och försett dem med ögonbindel. De förs ett tiotal meter bort medan Tamara och hennes mamma får stå kvar utanför huset. Runtomkring dem i mörkret står fem eller sex soldater som alla riktar sina gevär mot Tamara och hennes mamma. Tamaras nattlinne är redan genomblött. Hon ser hur hennes mamma bredvid henne skäms över att stå ute på gatan på det här viset utan ordentliga kläder och med det långa svarta håret utsläppt över axlarna. Tamara hoppas att grannarna inte ser.
Tamara är 12 år gammal och går i sjätte klass. Hennes favoritämne i skolan är arabiska och hon drömmer om att bli lärare när hon blir stor. Tamara har tre äldre bröder, varav en sitter i fängelse. Hennes bror Mohammad är 17 år och gör lärlingstjänst för att bli snickare. Några av soldaterna försvinner nu in i huset med sina hundar. Tamara skakar kraftigt, nattluften är kall och regnet piskar henne i nacken. Hon önskar att hon hade hunnit få med sig sin jacka ut. Så står de och väntar och väntar, Tamara och hennes mamma utanför huset och hennes pappa och två bröder längre bort, fortfarande i handfängsel och med ögonbindel på.
Efter vad som känns som en evighet kommer soldaterna ut ur huset. De sätter sig i sina jeepar och kör iväg och familjen får äntligen gå inomhus igen. Därinne har soldaterna vänt upp och ner på hela inredningen. Soffan är omkullvält, kläder ligger spridda överallt och ett skåp har förstörts. Plötsligt skriker Tamaras mamma till.
– Mohammad, Mohammad, de har tagit honom!
Tamara vänder sig om och inser att hennes mamma har rätt. Det fattas en person i familjen. Mohammad är borta. Soldaterna tog honom med sig, men eftersom Tamaras pappa och bror hade ögonbindel på sig märkte de inte vad som hände.
Enligt FN:s speciella rapportör för mänskliga rättigheter i det ockuperade territoriet använder sig den israeliska militären av våldsamma, ofta nattliga arresteringar för att skrämma och hota palestinier. [1] De israeliska myndigheterna bryter mot flera mänskliga rättigheter samt mot internationell humanitär rätt i sin behandling av internerade personer. Ofta ges ingen eller bristfällig information om anledningen till arresteringen, och familjen får inte veta var den arresterade personen befinner sig. Inte sällan förs den arresterade personen till förhörscentrum inom Israel, något en ockupationsmakt enligt Genèvekonventionen inte har rätt att göra. [2]
Många gånger misshandlas personen på väg till förhörscentrat. Cellen är så liten att man kan nå taket med handen och har inga fönster. De internerade förvägras ofta möjligheten att tvätta sig och byta kläder, ibland under mycket långa perioder. Förhören är ibland våldsamma och innehåller inslag av tortyr såsom exempelvis sömndeprivation. Inte sällan hotas den internerade personen med att hans familjemedlemmar kommer råka illa ut om han inte erkänner brott. [3]
Under 2010 rapporterade den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem om 189 fall av internerade barn mellan 16 och 18 år. [4] 17-åriga Mohammad blir nu ytterligare en siffra i statistiken. När vi träffar familjen dagen efter har Tamaras mamma redan hunnit städa huset. Vi blir bjudna på rykande hett te och sitter ner och pratar om nattens händelser. Familjemedlemmarna är trötta och ledsna. Jag frågar om de vet varför Mohammad blev arresterad.
– Ingen aning. Han arbetar som lärling och vill bli snickare. Jag förstår inte varför de måste komma mitt i natten och ta våra barn. De hade väl lika gärna kunnat komma på dagen och knackat på som vanligt folk? Jag tror de gör så för att skrämma oss. Mohammad är ingen våldsam person, han hade följt med om de hade bett honom, säger Mohammads mamma uppgivet innan hon går ut i köket för att koka upp ännu en omgång te till sina gäster.
