I oktober förra året när jag reste ut som följelagare funderade jag över hur det är att vara kristen i Palestina. På plats i Västbanken har jag fått chansen att möta kristna palestinier, präster och pastorer med olika kyrkobakgrund. De öppnade mina ögon för förhållanden jag inte kände till sedan tidigare. Några av dem vill jag dela med dig som läser min reserapport.
Vi följeslagare blir alltid bjudna på te och kaffe vart vi än kommer, men när vi gör besök i någon by eller hos någon familj får vi ofta mat.
En kristen kvinna – Afaf Shatara – som bor tillsammans med sin äldre bror, Abu Yusef, vill att vi kommer och hälsar på ofta. Hon är pensionerad rektor och talar bra engelska, och älskar att få besök.
De bor mitt i byn Azzun på Västbanken. Huset är prydligt inrett och trädgården omsorgsfullt planerad och fylld med allehanda spännande odlingar. Vi samtalar om allt möjligt under tiden som vi njuter av alla hennes smårätter och söta godsaker.
– Under vår uppväxt var vi cirka femtio kristna i Azzun, säger Abu Yusef.
Men han förklarar också att antalet kristna i byn minskade kraftigt 1967, i samband med sexdagarskriget. Många som gav sig av då, gjorde det för att återvända när kriget var över. Men när de kom tillbaka betraktades de av ockupationsmakten inte längre som palestinier, och nekades rätten att återvända. [1]
– Idag bor vi i en by som växt till cirka 10 000 invånare och vi två är de enda kristna.
I december besökte jag en adventsgudstjänst i staden Nablus på norra Västbanken. Eftersom de kristna som regel talar arabiska hålls förstås också gudstjänsterna på arabiska, även denna. Min arabiska är nästan obefintlig, men jag blev glad för jag kunde förstå fem ord i predikan. Det blev predikan för mig: Jesoa (Jesus), noor (ljus), advent, kenisa (kyrka), salaam (fred).
På den här platsen har människor firat gudstjänst ända sedan den urkristna tiden. För mig känns det stort att få dela gudstjänstgemenskap med dem som står i en så gammal tradition. Många av dem kommer också fram till mig och mina kolleger och uttrycker tacksamhet över att någon utifrån ser dem och firar gudstjänst med dem.
Kyrkan ligger vägg i vägg med en moské i gamla stan i Nablus. Den är byggd i sten och inrymmer även en förskola som ligger i undervåningen. Barn från såväl kristna som muslimska familjer går i förskolan, som drivs av kyrkan.
Det är kallt i kyrkan och alla måste sitta med tjocka kläder eftersom det är vinter och ingen värme finns. Bland gudstjänstbesökarna, 40-50 stycken, finns både gamla och unga och några barn. Fader Ibrahim märker inte hur duvorna flaxar utanför fönstret bakom honom i fonden på kyrkan.
Efter gudstjänsterna i Nablus har jag alltid växlat några ord med församlingens pastor, Nablus-profilen Fader Ibrahim Nairouz, som regelbundet brukar samlas med muslimska imamer för att hitta gemensamma nämnare och bygga en fredlig samexistens.
Idag uppskattar man att det finns ungefär 50 000 kristna på Västbanken. De flesta tillhör den grekisk-ortodoxa kyrkan, men det finns även katolska, orientaliska och reformerta kyrkor. För de kristna finns i Palestina sex platser reserverade i den lagstiftande församlingen. [2]
Andelen kristna i området kompletteras varje år med miljontals turister, bland dem många kristna pilgrimer. [3] Men kristna jag pratar med på Västbanken påpekar att researrangörerna för det mesta verkar vara blinda för deras existens och villkoren de lever under. Afaf Shatara i byn Azzun säger:
– Palestinska kristna har genom tiderna varit besvikna på kristna från Väst; över deras brist på förståelse för vår situation och för det stöd som de ger till den israeliska ockupationen, som aktivt bidrar till att kristna lämnar det heliga landet. [4]
Efter många års nära erfarenhet av att leva i konflikt och under ockupation arbetade tretton kyrkoledare i Jerusalem och Betlehem fram ett dokument som publicerades i december 2009. Kyrkoledarna är från katolsk, ortodox och protestantisk tradition, bland dem biskopar och ärkebiskopar.
Avsikten var att skapa ett ”levande dokument” som skulle inspirera till en konstruktiv, fredsskapande process. De kallade dokumentet ”Ett sanningens ögonblick”. I det riktar sig kyrkoledarna bland annat till andra trosinriktningar, och till judarna skriver de:
”Trots att vi har stridit och fortsätter att strida är vi idag och imorgon i stånd att leva i kärlek tillsammans. Vi kan organisera vårt politiska liv, med all dess komplexitet, enligt denna kärlekens logik och genom dess styrka, när ockupationen väl har upphört och rättvisan har upprättats.” [5]
På julafton lyssnade jag på den lutherske biskopen Munib Younan som predikade på engelska för många utlänningar som kommit för att fira jul i Betlehem. Han var en av författarna till Kairosdokumentet/Ett sanningens ögonblick. I sin julpredikan frågade han:
– Finns det någon plats för de kristna i det härbärge som kallas Mellanöstern?
Och han svarade att ”Ja, det finns det.” Den beslutsamhet och trohet till kallelsen – att vara Guds folk – som han gav uttryck för, har jag kunnat se hos kristna som jag mött på många platser i Palestina. [6]
Två dagar senare, på annandagen, träffade jag min vän, taxiföraren Bishara Mikhael, som tillhör den katolska kyrkan. Han är en värdefull kontaktperson för följeslagarprogrammet, han känner många och hittar överallt. Efter en stunds tystnad på morgonen på väg ut ur Jeriko i hans taxi – varken han eller jag är så pratsamma den allra första stunden på morgonen – visar det sig att han grunnat på något:
– Jag tycker att våra barn här i Palestina ska lära sig inte bara arabiska, utan även hebreiska i skolan. Det är viktigt att vi kan kommunicera med vår motpart, sa han till mig.
Jag tror han tänker på framtiden för hans lille grabb, Issa, som ska börja skolan om bara ett par, tre år.
På väg hemåt bär jag med mig minnet av den magiskt vackra a capellasången från de ortodoxa kyrkorna jag besökt. Därför, som en avslutning av min tid som ekumenisk följeslagare, känns det naturligt att formulera mitt hopp om fred, inte i en sång, men i diktform:
Hopp om fred
Det finns ett litet litet hopp
Att det ska komma ett besked
Att parterna ska säga stopp
Att de bestämmer sig för fred
Och för det hoppet finns vi här
Följeslagare från många länder
Där barn fördrivs av militär
Och annat orättfärdigt händer
Ännu finns ett litet hopp
Om en nya tiders anda
Ett litet, slitet och inbitet
Om att freden skulle landa.
Bilder
1. Fader Ibrahim Nairouz ringer till gudstjänst i kyrkan St Phillip i gamla Stan i Nablus. Här kan du läsa mer om hans församling, (Hämtad 2015-01-15) Vill du läsa en intervju med Fader Ibrahim så finner du en här. Intervjuare: Sue Beardon, (Hämtad 2015-01-26). Foto: Anders Carlehed
2. Den här utsikten får man från det grekisk-ortodoxa klostret på Frestelernas berg, när man tagit sig upp för trappor och branta stigar. Nedanför breder Jeriko och Jordandalen ut sig. Foto: Anders Carlehed