”De ska inte vara här. Deras hus och tält är olagliga.” Han stod vid brunnen i Khirbet Tana[i], Beit Furik, som ligger mitt på Västbanken. Han är bosättare. Han hade kommit dit med ett tiotal andra bosättare – män, de flesta av dem i 20-30-årsåldern och pojkar, för att bada och ”ha det trevligt”, som han uttryckte det. Han var äldre än de andra och hade med sig en pojke i 10-12-årsåldern. Det var fredag, mitt på dagen, en vecka in i augusti.
– Vem säger att husen i Tana är olagliga, frågade jag.
– Vår regering, svarade han.
Jag var i Tana med den nya EAPPI-gruppen i Yanoun, team 32. Vi hade gått upp till den övre brunnen för att undersöka vattennivån. När vi var där, såg vi plötsligt en blå jeep komma körande från sydost, åtföljd av fyra andra bilar av jeeptyp. De kom förmodligen på vägen från den israeliska bosättningen Mekhora. När de fick syn på oss, stannade bilarna upp några ögonblick, men sedan fortsatte den blå jeepen att närma sig oss, tätt åtföljd av de andra. Den blå jeepen körde fram och backade upp vid brunnen. De andra bilarna stannade bredvid och under det stora trädet en liten bit ifrån; Tanas oas.
Byborna i Tana har tidigare berättat för oss att bosättare brukar komma ner från bosättningarna på fredagar och lördagar för att bada i brunnen. Jag undrade om de verkligen skulle göra det, mitt framför oss. Vi väntade vid brunnen och såg männen från de andra bilarna närma sig. Det var overkligt. Flocken av unga män med fokus på brunnen, gav intryck av en mobb, närmande sig sitt offer. Jag hade bara sett något liknande på film förut. Men nu var det verklighet. Vår närvaro tycktes överraska dem, några verkade vara illa till mods och andra något spända. Men det hindrade dem inte. De flesta av dem, tog av sig alla sina kläder utom kalsongerna och tog sig ner i brunnen, en eller två samtidigt i brunnen.
Det var en makthandling jag bevittnade, inte en simtur. Jag tyckte synd om barnen, de unga pojkarna, som behövde vara med om detta. De ska inte vara här. Det är de israeliska bosättarna som inte ska vara här, enligt internationell humanitär rätt[ii]. Bosättaren sa till oss:
– Vi vet vad ni gör här, att ni iakttar oss. Men vi bryr oss inte.
Hans attityd var överlägsen, hans ord maktfullkomliga. Det var ett meddelande till det internationella samfundet. Vi bryr oss inte. När de hade badat färdigt, gick alla ner till trädet och hade picnic. Det var då jag såg att en av dem var beväpnad. Han hade ett skjutvapen hängande över axeln. Vapnet var av sådan typ som jag har sett på foton av bosättare i Yanoun. Vi gick ner för berget till en av familjerna. När jag passerade bosättarna ropade en av dem att jag var välkommen att besöka bosättningen Itamar — men utan min EAPPI-väst. Vi stannade hos familjen och drack te. Från tältet såg vi när bosättarna gav sig av. De hade stannat i 1 ½ timme i Tana.