Mitt i min period som följeslagare har hela gruppen en utbildningsvecka. Det är ett tillfälle för oss följeslagare att få träffa varandra och gå på föreläsningar och att få miljöombyte. Under denna vecka fick vi bland annat ta del av hur israeliska fredsorganisationer arbetar för att häva ockupationen.
Under den här veckan fick jag möjligheten att träffa den tidigare israeliske soldaten Nadav Bigelman som idag är aktiv i organisationen Breaking the Silence, vars mål är att belysa den verklighet israeliska soldater har i det ockuperade Västbanken genom deras personliga vittnesmål [1].
Nadav är uppväxt i en liberal familj som tror att ockupationen måste upphöra och trots att han levt i ett område nära Västbanken så var hans första möte med en palestinier när han började sin militärtjänstgöring. Han berättar för oss att han gick in för att vara den ”goda soldaten” och på så sätt göra ockupationen lättare för palestinierna. Verkligheten blev annorlunda än han föreställt sig och idag vill han förmedla hur han förstår situationen på Västbanken.
Precis som alla israeler måste göra militärtjänstgöring, så började Nadav sin obligatoriska tjänstgöring i Hebron när han var 18 år gammal. En av hans många uppgifter var att ”kartlägga hus” vilket innebär att soldater går in i ett hus mitt i natten, separerar kvinnor och män, förhör dem och sedan genomsöker huset. Nadav påpekar att de går in mitt i natten inte för att skrämma någon utan av strategiska skäl. Då vet soldaterna att alla är hemma och ingen är beredd på att de kommer. Syftet är inte att skrämma utan att samla information. Information om vem som bor i huset, vilka de är, var de arbetar , hur många rum huset har med mera. Informationen soldaterna fick i förväg var att husen var slumpmässigt utvalda och utgjorde inget terrorhot, alltså liten risk för soldaterna att bli utsatta för något.
Istället för att storma in, vilket var något Nadav kunde ha gjort, valde han att knacka på. Allt för att vara den goda soldaten som han hade för avsikt att vara. Han upplevde dock att denna uppgift var svår eftersom han aldrig visste vilken information de letade efter eller varför huset genomsöktes. I jakten på information letade de efter sådant som möjligen skulle kunna användas för att skada den israeliska staten. Det som började med att söka igenom skåp och lådor slutade ofta med att möbler skars upp och ihåliga väggar slogs sönder i sökandet efter något som skulle kunna uppfattas som hotfullt. Han berättar att de försökte i så stor utsträckning som möjligt att lägga tillbaka allt de gått igenom men då de själva var trötta klockan tre på natten gick det inte alltid så bra.
Nadav började snart ifrågasätta syftet med sina uppdrag. Den information som han och hans pluton samlade in tycktes aldrig efterfrågas. Ett exempel som för honom blev en tankeställare var en natt då han blev ombedd att fotografera de personer han kom i kontakt med. Nadav tog cirka 30 porträtt den natten men än idag så har ingen frågat honom efter fotografierna.
Nadav, likt många soldater, känner att den bild som presenteras i israelisk media inte är densamma som den verklighet de upplever när de tjänstgör. Det var först när han hörde liknade historier från andra soldater aktiva i organisationen Breaking the Silence som han insåg att det aldrig handlade om att samla in information. Räderna och de slumpmässigt utvalda husen var för att visa palestinierna att militären alltid är närvarande. [2]
Nadav arbetar nu för organisationen Breaking the Silence där hans med flera tusentals andra vittnesmål vittnar om vad de själva sett och gjort i ockupationen och hur de anser att ockupationen måste upphöra för båda parters skull.
Den bild jag själv fått av de soldater jag möter dagligen vid skolor och vägspärrar ställs mot Nadavs historia och återigen slås jag av komplexiteten i denna konflikt, när israeliska soldater ifrågasätter sin egen roll i ockupationen och kräver dess upphörande. Nadavs personliga berättelse ger en annan bild av soldaten jag möter i vardagen. Vi tror båda på att ockupationen måste upphöra.
