Bilen skumpar fram på den trånga vägen, jag tittar snabbt upp och inser att jag efter en lång resa är framme i Yanoun. Några minuter senare kliver jag ut från bilen och vid en första anblick är det svårt att se mer än en mysig by belägen i en dal omgiven av vackra olivträd. Barn springer omkring och getter och får strövar på den karga marken.
Byn som är uppdelad i Lower Yanoun och Upper Yanoun har totalt cirka 80 invånare och passar in på den stereotypa bild av palestinska byar som många har. Livet är väldigt stillsamt för de få människor som bor här och den huvudsakliga försörjningen är oliver och får. Männen jobbar med sin mark i den mån de kan och kvinnorna bakar bröd och säljer mandlar, getost och yoghurt.
När man tittar sig omkring förändras dock bilden drastiskt. På de omkringliggande kullarna bor bosättare tillhörande bosättningen Ithamar, enbart 400 meter från byn. Ithamar grundades 1985 [1] av fundamentalistiska judar med motiveringen att de har en gudagiven rätt till landet. [2] Bostäderna på Yanouns kullar, som från början bestod av två fyrkantiga cementbyggnader har idag expanderat och liknar nu en mindre stad. Under den mer än 40-åriga ockupationen har bosättare byggt israeliska bosättningar på det ockuperade palestinska området med politiskt, militärt och finansiellt stöd av den israeliska regeringen. Denna mark är beslagtagen eller konfiskerad från palestinier genom militära order [3] och alla bosättningar är således olagliga enligt internationell rätt [4].
Rashed Mazar som är borgmästare i byn bjuder hem oss på te och berättar om de senaste dagarnas problem. Det visar sig att för två dagar sedan kom bosättarna ner med bilar och förstörde 16 olivträd. Rashed ringde de israeliska myndigheterna men när de väl kom sa de att det inte fanns något de kunde göra. Med olivskörden som stundar är Rashed orolig att angreppen kommer att eskalera. Han berättar om tidigare år då de blivit attackerade av bosättarna under olivskörden. I många fall kommer bosättarna ner med vapen, stenar och pinnar och jagar bort familjerna från olivträden. Trots att Rasheds olivträd ligger på hans egen mark måste han ha tillstånd från israeliska myndigheter för att hämta in olivskörden.
I år har han fått tillstånd att skörda olivträden på sina ägor endast under fyra dagar. På dessa dagar ska han således lyckas skörda hundratals olivträd. Förklaringen han har fått till den korta tiden är att det inte finns soldater som kan skydda honom mot bosättarna. Han hyser inga stora förhoppningar om årets skörd, då han inte vågar gå nära de olivträd som ligger för långt upp på kullarna. Resultatet blir att han inte kan bruka en stor del av jorden eller vattna träden vilket i sin tur leder till att skörden inte ger någon bra avkastning. För Rashed och byborna i Yanoun får detta förödande konsekvenser då den huvudsakliga försörjningen är olivskörden. Rasheds familj är långt ifrån den enda som råkar ut för detta. Familjerna i byarna runtomkring råkar alla ut för samma sak år efter år.
Jag frågar Rashed vad det är som får honom att vilja stanna kvar i byn, trots de ständiga trakasserierna från bosättarna. Han menar att hans familj har bott här i generationer och att han inte kan eller vill lämna marken, den är en del av honom. Trots allt var det just det han var tvungen att göra den 18 oktober 2002. Förföljelserna var då så allvarliga att alla invånare i hela byn tvingades flytta. Bosättarna började skjuta mot byn, badade i vattenbrunnen, körde upp med bilar och kastade stenar på deras hus. I andra fall blev männen och kvinnorna attackerade inne i sina egna hem mitt framför sina familjer. [5]
Folk kände sig oroliga och rädda då de inte var trygga ens i sina hus och inte kunde bruka sin mark eller låta barnen leka ute. Rashed berättar vidare att cirka 800 olivträd sågades ner och att 120 får dödades av bosättarna under denna period. Med löften om internationell närvaro flyttade en del av byborna tillbaka till Yanoun 2003. Men Rashed berättar att de som vågade komma tillbaka fann sina hem förstörda. Bosättarna hade krossat allting i dem och nu, sju år senare är byns existens fortfarande beroende av internationell närvaro. [6] Det känns surrealistiskt att lyssna på Rashed när han berättar dessa historier, till exempel att han behöver tillstånd för att plocka oliver på sin egen mark eller att han behöver skydd från israeliska soldater för att skörda. När jag senare på kvällen står utanför Rasheds hus och tittar ut över dalen är det enda jag ser det skarpa ljuset från bosättarnas bostäder. Allt det vackra med Yanoun som jag såg vid min ankomst tycks på en gång ha försvunnit.
Jag undrar för mig själv hur det kommer att gå för Rashed under olivskörden i år och beundrar honom för att han orkar leva under dessa förhållanden dag efter dag.
