En vikig del av vårt arbete som ekumeniska följeslagare i Betlehem är att finnas vid den militära vägspärren Gilo eller Betlehem 300 som den också kallas. Den är södra Västbankens största militära vägspärr (på engelska checkpoint). Människor reser ända från Hebron och södra Västbanken för att kunna ta sig igenom Gilo och resa in till sina arbeten i Jerusalem och i Israel. Det är det enda sättet att ta sig in till Jerusalem.
En viktig del av vårt arbete som ekumeniska följeslagare i Betlehem är att finnas vid den militära vägspärren Gilo eller Betlehem 300 som den också kallas. Den är södra Västbankens största militära vägspärr (på engelska checkpoint). Människor reser ända från Hebron och södra Västbanken för att kunna ta sig igenom Gilo och resa in till sina arbeten i Jerusalem och i Israel. Det är det enda sättet att ta sig in till Jerusalem. Det första man ser när man kommer till vägspärren är en 9 meter hög betongmur.
Muren började byggas år 2002 av Israel. Det officiella syftet med muren är att skydda israeliska medborgare från självmordsattacker. Muren separerar dock inte bara Västbanken från Israel utan också områden inne på Västbanken från varandra. Det går inte att undgå muren. Den skär igenom gator, människors trädgårdar och slingrar sig igenom Betlehems norra del, precis vid affären där vi handlar mat och där även terminalen Gilo ligger.
En vanlig vardagsmorgon då jag och mina följeslagarkamrater Urs, Trond och Enid kommer dit kl. 4.30, står det 600 människor och köar. Många människor börjar köa redan vid 2-tiden på morgonen för att vara säkra på att komma i tid till sina arbeten i Israel. Människor sitter på kartongbitar och fryser. En av dem är Abu Jamil och han brukar stå längst fram i kön varje morgon. Han kommer från flyktinglägret Deheishe i Betlehem och har köat sedan 2-tiden på morgonen för att komma till sitt byggjobb i Jerusalem. En annan kvinna, Stella, är i 55-årsåldern och arbetar som hembiträde i Jerusalem. Hon har köat sedan 3.30 på morgonen. Hon säger till mig att det är fruktansvärt kallt att sitta och vänta i kylan. Hon säger att detta är: ”a punishment for us”. Jag försöker säga något tröstande till henne men orden räcker inte riktigt till.
Varje morgon passerar 2-3 000 människor vägspärren, mest palestinska män. 90 % av dem har arbetstillstånd för att kunna resa in till sina arbeten i Israel. De arbetar vanligtvis vid byggarbetsplatser, vid kycklingfabriker eller med trädgårdsarbete. De försörjer ett stort antal människor och många är beroende av deras inkomst i den så sårbara palestinska ekonomin. För att kunna passera vägspärren måste palestinier ha tillstånd. Man kan också få tillstånd att passera av exempelvis medicinska skäl. Tillstånden utfärdas av den israeliska militärens enhet som administrerar det ockuperade området tillsammans med den palestinska myndigheten.
Att överhuvudtaget få tillstånd är en mycket svår byråkratisk process. Ibland kan människor vara svartlistade med enda motivering att de utgör en säkerhetsrisk och de får således inget tillstånd att resa ut från Västbanken.[1] Innan man kommer till den första kontrollen för uppvisande av giltigt tillstånd måste man gå längs en gallerpassage, med galler på tak och längs sidorna. Gallergången är 1,5 meter bred och 200 meter lång. På morgnarna är gallergången full med köande människor. Det brukar även stå 150 människor och vänta utanför gallerpassagen. Den är inte byggd för det stora antalet människor som passerar, utan det är trångt och obekvämt och man får en klaustrofobisk känsla när man är där. Den är inte anpassad för de c:a 3000 människor som passerar där varje morgon. Alla måste passera denna obekväma gallergång.
Det finns en särskild gång för kvinnor, barn, sjuka, handikappade och äldre. Trots påstötningar från olika israeliska och internationella organisationer har den bara varit öppen vid några få tillfällen. Tidigare i höstas, var den t.ex. öppen några fredagar under den muslimska, heliga fastemånaden Ramadan, då många människor ville resa till Jerusalem och fredagsbönen i Al-Aqsa moskén. Att köa och trängas tillsammans med männen blir extra obekvämt för kvinnorna, eftersom i den palestinska kulturen rör inte män och kvinnor varandra, så till vida de inte är gifta eller nära släkt med varandra.
Efter den första kontrollen kommer vi till den stora terminalbyggnaden, där man måste köa igen för att ta sig igenom metalldetektorerna. Oftast är endast en eller två av totalt tre stycken öppna. I terminalbyggnaden, under taket finns ramper eller plattformar ovanför de köande människorna. När vi varit där har vi sett soldater från armén och från ett privat vaktbolag patrullera ovanför de köande människorna. Ibland skriker de något på hebreiska till de köande människorna. Genomgående kommunicerar soldaterna med palestinierna genom att skrika på hebreiska i högtalare. Efter metalldetektorerna är det ytterligare en kö att ta sig igenom, för att identifiera sig genom att visa sitt fingeravtryck. Hela proceduren kan ta uppemot 4-5 timmar allteftersom den enskilde soldaten vill släppa fram nästa person i kön.
Konsekvensen är, förutom ständig förnedring, att människor inte kommer i tid till sina arbeten och därmed riskerar att få sparken. I en pressad ekonomisk situation får det såklart ödesdigra konsekvenser inte bara för den enskilde utan även för hans/hennes familj som måste försörjas. När man befinner sig inne i terminalbyggnaden infinner sig känslan återigen av att vara på en plats som inte är byggd för människor utan för något annat. Det är betong, stål, galler, soldater, vapen, höga röster, smutsigt och trångt. Det är verkligen inte en plats för barn, trots det passerar många skolbarn med tunga ryggsäckar varje dag och föräldrar med småbarn i famnen.
En annan svårighet för palestinierna är oförutsägbarheten i systemet. Lika oförutsägbart som det är att få ett arbetstillstånd, lika oförutsägbar är tiden på köandet. Du vet aldrig hur länge du måste köa, det kan vara alltifrån en till fem timmar. Ett problem är att du aldrig vet vilken tid soldaten öppnar den första kontrollposten, även om den officiellt skall öppna klockan 5.00. Oftast har den öppnats klockan 5.15 de dagar då vi varit där. Ibland kan helt plötsligt en metalldetektor stängas mitt framför ögonen på 150 köande människor. Frågar vi varför ges ingen förklaring. Likaså vet du aldrig om du kommer igenom alla kontrollposter trots att du har alla giltiga handlingar med dig. När fler ID-kontrollbås och metalldetektorer är öppna går köandet snabbare. Det händer alltför många gånger att människor måste vända hem utan förklaring och utan att komma till sina arbeten, trots att de köat i flera timmar. Genom etablerandet av permanenta terminalbyggnader, såsom den militära vägspärren Gilo, har den israeliska regeringen skapat ett effektiv sätt att kontrollera palestiniers rörelsefrihet.
