Barnen i Tuba trakasseras av bosättare på sin väg till skolan. Bara för att de är palestiner. Därför behövs närvaro både av oss följeslagare, men även av ockupationsmakten Israels militär.
Tuba är en liten by i South Hebron Hills. Närmaste större stad är Yatta ungefär fyra mil söder om Jerusalem. Tuba är en av 12 byar inom det militära övningsområdet Masafer Yatta, eller skjutfält 918. Masafer Yatta omfattar 3 000 hektar inom område C på Västbanken. Enligt Osloavtalen mellan Israel och den palestinska befrielseorganisationen (PLO) skulle palestinska myndigheten (PA) få kontroll över vissa delar av Västbanken, som i enlighet med avtalet tillfälligt delades in i tre typer av områden A, B och C. Område C, som utgör mer än 60 procent av Västbanken, lyder under total israelisk militär och civil kontroll 1https://foljeslagarprogrammet.se/om-foljeslagarprogrammet/ordlista/. Masafer Yatta har drygt 1 000 bofasta, inkluderat mer än 500 barn. Här finns sju vårdkliniker och åtta skolor. Alla utom en skola och en vårdklinik har rivningsorder från israelisk militär2 https://www.ochaopt.org/content/masafer-yatta-communities-risk-forcible-transfer-june-2022.
Tuba ligger i en fantastisk omgivning med böljande kullar och magnifik utsikt. Som naturvårdare och biolog är det vackert och spännande att gå sträckan genom övningsområdet upp till Tuba. Vår chaufför Abed törs sedan några veckor inte köra in övningsområdet av risk att bli av med sin bil. Israelisk militär har tagit ett hårdare grepp om området och flera palestinier har fått sina fordon konfiskerade vilket på ett betydande sätt försvårar vardagen ytterligare. Jag ser fåglar och blommor på väg mot byn. Denna tid på året är det varmt och torrt, men det finns en och annan blomma, som ger området liv. De vi möter som bor i området säger att det är grönt och vackert på våren, men det är svårt att tro nu. Masafer betyder bördigt lågland, enligt Abed, så troligen stämmer det.
Vi besöker Tuba minst en gång per vecka. Byn är liten, med omkring nio familjer och ett 100-tal invånare. Här livnär man sig på egen odling, oliver, får, getter, höns, duvor. Vi besöker Abu Omar med familj. Han har många barn, flera bor på annat håll, men många är här varje gång vi kommer. De flesta kan inte engelska men vi kommunicerar med de som kan och via appar som översätter. Tuba behöver vår närvaro som skydd mot angrepp från bosättare, israelisk militär och gränspolis. Israels ockupation av Palestina är påtaglig i Tuba. Vid sjutiden på morgonen väntar vi in barnen vid det solskyddande samlingstältet och lekplatsen för att gå till skolan. De rinner till från olika håll, välklädda och med flickor i uniform. De har ryggsäckar och vattenflaskor. En pappa kommer alltid tillsammans med sina två små barn och hälsar vänligt ”Sabah alkheir” (god morgon). När alla är på plats går vi ner för kullarna mot skolan. Efter en knapp halvtimme närmar vi oss bosättningen Maon, den syns ända från Tuba. Bosättningen omges av staket och en skylt som meddelar Private area, no entry! Enligt internationell rätt är det förbjudet för en ockupationsmakt att flytta sin egna befolkning in på ockuperad mark. I december 2016 antog FN:s säkerhetsråd resolution 2334 som fastslår att bosättningarna i Israel är olagliga 3Resolution 2334 http://unscr.com/en/resolutions/2334. Idag bor fler än 700 000 israeliska bosättare på Västbanken, inkluderat annekterade östra Jerusalem4 https://www.btselem.org/settlements/statistics.
Vi följer barnen längs staketet fram till den gula grinden. Som internationella följeslagare kan vi inte passera grinden. Sedan domstolsbeslut för knappt 20 år eskorterar israelisk militär barnen genom själva bosättningen och på andra sidan möter en italiensk hjälporganisation upp för att säkertställa att allt är ok. Trakasserier kan innebära att bosättare blockerar vägen med får och getter så att barnen inte kan ta sig fram. Ibland kommer beväpnade säkerhetsvakter från bosättningen fram till staketet, filmar och skriker mot barnen och oss som följeslår. Det är en situatation svår att ta in. Vuxna, tungt beväpnade män skriker åt små barn på väg till skolan, som därför behöver skyddas av ockupationsmaktens militär, mot bosättare som enligt internationell humanitär rätt inte får lov att bo i området.
Jag hör barnen redan innan de dyker upp bakom kullen tillsammans med två soldater och den eskorterande militärjeepen. Vi ser en kvinnlig bosättare passera, med sjal på huvudet och lång kjol. Vi har suttit trekvart och väntat intill bosättningens stängsel. Det är stilla och varmt i svackan, annars är brisen på kullarna oväntat sval och välgörande. Vi känner en doft av djurstall från bosättningen, fläktar vispar ut luft från byggnaden.
Barnen kommer, några glada, några trötta, någon ledsen, som barn från var som helst. De små gör high five med oss, ser glada ut. De äldsta flickorna prövar så smått sin engelska, medan de äldsta pojkarna traskar hemåt i rask takt. Barnaskaran sprids hemåt över kullarna. Inte alltid, men ibland tar barnen vår hand. De väljer själva. Denna gång tar en 10-årig flicka direkt min hand. Det är varmt och våra händer blir svettiga. Hon pratar på, jag fattar ingenting. Jo, lite kanske, vi vet varandras namn och ålder. Hon förstår att vi inte kan sova över i byn. Vi traskar på, hamnar sist. Efter ett tag uppmärksammas jag på att hon hela tiden vänder sig om, tittar bakom sig. Hon har oron inom sig efter att ha mött vuxna människor som skriker, soldater och poliser som väcker på natten, rädd att någon kommer efter oss. Dessa barn växer upp med en extremt konstig och otrygg vardag. Att just idag göra den lite mer trygg känns oerhört bra.
- 1
- 2
- 3Resolution 2334 http://unscr.com/en/resolutions/2334
- 4
