Klockan halv sju på kvällen i nedre Yanoun. ”Mustawtaneen, mustawtaneen!” Vi möts av fyra äldre tonårsgrabbar med uppspärrade ögon och tre fingrar i luften, ”mustawtaneen”. Pojkarna var skärrade, gestikulerade vilt ned mot vägkorsningen i utkanten av byn. Vi två följeslagare lyckades konstatera vad som hänt. Det var samma tre individer vi sett på avstånd när vi började vår kvällsrunda i byn. Mustawtaneen är arabiska för bosättare. En händelse i vardagen, den ständiga rädslan.
Tre dagar tidigare mötte vi en bil med bosättare på vår kvällspromenad. Bilen körde om oss, vände 200 till 300 meter framför oss och återvände. ”Hej, vad gör ni här? Var kommer ni från? Varför går ni här?” När vi väl fick chans att svara kom nya frågor. Det var två män i bilen, ungefär 25 till 30 år gamla. Jag kände mig stressad när jag upptäckte att passageraren hade en automatkarbin mellan knäna. Han gjorde inget för att dölja vapnet, tvärtom satt han och fingrade på gevärsstocken. Efter en stund sa de ”God bye”, vände bilen och for iväg i riktning mot Jordandalen.
Vi är i Yanoun, den palestinska byn där hela följeslagarprojektet startade. Yanoun ligger cirka 12 kilometer sydost om Nablus på Västbanken. Det bor cirka 80 människor här, ungefär 50 av dem är barn. Yanoun är en by ute på landsbygden med grönsaksodlingar, säd, oliver, fikon, sötmandel. Varje familj har fårhjord, höns och någon åsna hör också till idyllen. Varje morgon efter soluppgången är männen ute på fälten och jobbar så länge solen och värmen tillåter. Arbetet startar igen framåt eftermiddagen. Jag känner igen min föräldragenerations slit från 50- och 60-talet för att få ihop till det nödvändigaste i livet.
Den 19 oktober 2002 flydde de sista 25 familjerna från Yanoun ned till den närbelägna staden Aqraba efter en tids trakasserier av israeliska bosättare, bland annat skottlossning mot byinvånare. [1] Byn fick hjälp av flera organisationer inom den israeliska fredsrörelsen. Följeslagarprogrammet organiserades efter ett upprop av lokala kyrkoledare på Västbanken. Programmet ansvarar för den internationella närvaron i byn sedan 2003. Syftet är att genom internationella ögon och öron på plats dämpa våld och orättvisor. Samtidigt blev byn en politisk symbol för mänskliga rättigheter i praktiken under ockupation.
EU och FN har satsat i byn. Med hjälp av medel från EU och FN har en lågstadieskola [2] [bild 2], en generator, två brunnar, en bygdegård/folkets hus och ett bostadshus för internationell närvaro byggts i byn.
Byn ligger i en hästskoformad dal med bosättningen Itamar och deras utposter på höjderna runt om Yanoun. Jag känner mig ständigt övervakad från vakttornen och husen på höjderna. Nattetid lyser bosättningens stora strålkastare upp omgivningen.
Förra veckan kastade en israelisk bosättare sten mot en bröllopskaravan bilar när de for på byns enda väg med brudgummen. Ingen blev skadad. Känslan av instängdhet och hopplöshet är ständigt närvarande. Berättelser om tidigare händelser skärper min uppmärksamhet på skiftningar i omgivningen. ”Har bosättarna åter flyttat ned staketet ytterligare på sluttningen, ännu mindre marker för familjernas får, har Itamars blomstrande vinodling utökats, är ungdomar på väg ned för att bada i bybrunnen igen?”.
Vad ”mustawtaneen” gjort? Nikki, min brittiska följeslagarkollega och jag lyckades konstatera vad som hänt. De var tre beväpnade ungdomar på två motorcyklar som körde tvärs genom nedre Yanoun. Veckan före, fredag den första augusti hade bosättare kommit till nedre Yanoun. ”Ni har stulit vår motorcykel. Fixa fram den snabbt annars vet ni vad vi kan göra” hade de skrikit åt papporna i byn. Israeliska armén anlände i några jeepar och sa att detta trubbel med byn måste få ett slut. Efter några timmars sökande hittades motorcykeln utanför byn. Rashid, Yanouns talesman och företrädare i Aqraba kommunledning, var orolig. Var detta en stöld eller ytterligare en provokation? Vad kommer härnäst? Att byns pojkar ens skulle tänka sig våga stjäla ett fordon från bosättarens var helt uteslutet enligt Rashid.
Jag känner igen rädslan för skolgårdens härskare, denne plågoande som man aldrig visste vad som triggade igång honom och hans gäng. Och inget kunde man göra, han var starkare, lärare slätade över händelser. Åren gick tills man slutade skolan. I Heliga landet slutar aldrig situationen, den har pågått i åratal. Omvärlden känner till situationen, inget konkret händer. Det är inte värdigt civiliserade nationer att låta ockupationen pågå. Alla människor blir negativt påverkade. ”Den som är stark skall vara snäll”, sa Bamse, men det är i sagornas värld. Instängdheten och hopplösheten formar barnens värld på den ockuperade Västbanken, både för palestinier som för israeliska bosättarfamiljer.
Bilder
1. Bosättningen Itmars utpost Gvao´t Olam ca 400 – 500 meter norr om byn Yanoun. Foto: Karl-Göran Sundvall
2. EU-stöd till Yanoun för byggande av bland annat en lågstadieskola. Foto: Karl-Göran Sundvall
