Jag befinner mig i flyktinglägret Fawwar i South Hebron Hills på Västbanken. Här är nyckeln den viktiga symbolen för människorna, nyckeln till hemmet som de tvingades lämna efter det som palestinierna kallar Nakba, katastrofen 1948‐ 1949. [1]
Nyckeln syns överallt här. På husväggar, i hemmen och på offentliga byggnader. Jag har just träffat en gammal man som har berättat om flykten från sin hemby 1949. Hans berättelse delas av hundratusentals palestinier som befinner sig i flyktingläger i och utanför Palestina.
Han heter Mohammed Abed al‐Fattah al‐Titi och är 83 år. Han föddes i byn Iraq al-Manshiyyah som låg nära det område som nu är Gaza. Han berättar om hur israeler angrep hans by 1948 och omringade den och sköt människor och djur. Han berättar om att byborna fick hjälp av egyptiska soldater att försvara sig och att de fick vapen från Hebron som fraktades på kameler. Israelernas angrepp blev till slut så svåra att de inte kunde stanna kvar och efter ett år fick de fly. Han är mycket stolt över att de inte gav upp direkt utan höll ut ett år. Mohammed minns det exakta datumet då de flydde, den 14 maj 1949. Han och hans familj kom till flyktinglägret Fawwar tillsammans med cirka 800 andra från hans by och från andra byar i området. [2]
Mohammed visar upp nyckeln till huset som han bodde i och berättar att hans största önskan är att få återvända till sin by och sitt hus. Han äger fortfarande mark och hus där. Men han vet samtidigt att tanken om att återvända är en dröm, att byn och huset inte längre finns, att det är israeler som nu lever där i sina nybyggda hus.
Det är svårt att säga något, för vad ska man säga? Att han nog kommer att få återvända?
Frågan om de palestinska flyktingarna är en av de svårare frågorna i de fredsprocesser som pågått med jämna mellanrum under 1990‐ och 2000‐talet, och Israel har inte visat några tecken på att kunna lösa frågan om flyktingarna på ett för alla parter godtagbart sätt. [3] Palestinska flyktingar definieras som ”personer vars normala bostadsområde var Palestina under perioden första juni 1946 till 15 maj 1948, och som förlorade både hem och medel för uppehälle till följd av 1948 års konflikt.” Och manliga flyktingars barn betraktas också som flyktingar. [4]
Flyktinglägret Fawwar etablerades 1949 och de flesta, cirka 9000 som idag bor där kommer från Mohammeds by och nio andra byar i området runt Gaza. Det är FN‐organet UNRWA (FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar) som administrerar de flyktingläger som i Palestina, så också Fawwar.
UNRWA inrättades 1948, genom FN: s generalförsamlings resolution 302 (IV) den åttonde december 1949 för att arbeta med flyktingarna och program för deras boende och liv. UNRWA inledde sin verksamhet den första maj 1950. I avsaknad av en lösning på Palestinaflyktingproblemet har Generalförsamlingen senast förlängt mandatet till den till 30 juni 2017. [5]
Förhållandena i lägren idag är i allmänhet dåliga, med hög befolkningstäthet och trångboddhet. Vi ser trångboddheten när vi efter samtalet med Muhammed går på den enda gatan i Fawwar. Bostäderna ligger mycket tätt och många bor i varje bostad. Gatan är full av liv. Bilar tutar och kryssar mellan människorna. Män sitter på några gamla stolar utställda längs gatan och samtalar eller hänger runt de små affärerna. Kvinnor skyndar fram och uträttar ärenden och många barn springer runt oss och vill prata. Arbetslösheten är hög och det är svårt att hitta på något vettigt att göra.
Israeliska soldater kommer ofta in i lägret sent på kvällen eller på nattetid, på patrullering eller för att genomsöka bostäder eller gripa någon. Vi träffar unga pojkar som visar upp skottskador från sammandrabbningar med soldaterna. En pojke vi möter sitter i rullstol efter en skottskada i ryggen.
Första gången vi var här, var i augusti då en tolvårig pojke, Khalil Mohammad Ahmad al‐Anati sköts till döds av en israelisk soldat, oprovocerat [6]. Vi mötte hans familj och släkt och deras sorg var stor men samtidigt var de arga. De ville att vi skulle berätta för världen vad som hänt deras son. De berättade att Khalil var ute och lekte tidigt på morgonen när israeliska soldater kom in i lägret för att följa några ingenjörer som skulle ta vattenprover på lägrets vattenreservoarer. Några barn påstods kasta sten mot soldaterna men Khalil var inte med dem, säger familjen. Soldaterna vände och såg Khalil i en gränd. Han var på väg från dem då de sköt honom i ryggen. Han dog på vägen till sjukhuset. Familjen ser honom som en martyr för alla barn som dödats eller skadats av israeliska soldater.
Men det finns också ljuspunkter i Fawwar. Vi har besökt Palestinian Children Cultural Center där vi fick vara med på en dramalektion. Sju pojkar höll på att öva in pjäsen ”In the Camp” tillsammans med sin dramalärare, T. Khaled Nassar med stor frenesi. Pjäsen handlar om livet i lägret. Vi talade med pojkarna om hur de såg på framtiden och alla uttryckte med stark emfas en önskan att lämna lägret. Men nu var det pjäsen som upptog dem. Nassar berättade att de har ett samarbete med en teater i Hebron, YES Theatre och att de ska spela pjäsen i Hebron i slutet av september. Vi hoppas förstås att vi kan vara med då. Centret är en ljusglimt för de här pojkarna som får artikulera sin frustration genom icke‐våld och samtidigt komma ut och berätta om sitt liv i lägret. Och det är också viktigt för Fawwar och människorna där, att deras verklighet visas upp genom pjäsen.
Bilder
1. Mohammed Abed al‐Fattah al‐Titi, 83 år visar upp nyckeln till det hus i byn Iraq al-Manshiyyah, som hans familj flytt från.Foto: Lise Bergh.
2. Pojkar i flyktinglägret Fawwar. Foto: Lise Bergh
