'- Föreställ dig att du kommer hem en dag, och ditt hem är borta. Min kollega Linda sitter i soffan och jag ser hur hennes ögon tåras. Hon upprepar samma mening flera gånger, nästan som ett mantra. Linda har precis kommit hem efter att ha träffat tre familjer i Al Qasab i utkanten av Jeriko, vars hus har jämnats med marken av israeliska armén. Tre hus demolerades den dagen utan att någon av familjemedlemmarna hade förvarnats om att det skulle ske.
Tre familjer bestående av totalt 21 personer, varav 14 barn, förlorade sina hem. Klockan nio på morgonen kom soldaterna med stora grävskopor och rev ner väggar och tak, förstörde familjefoton och tog ifrån dem den trygghet som skapas i ett hem.Israeliska myndigheter river alla möjliga sorters palestinska byggnader; skolor, vägar, bostäder, moskéer, djurstall, elcentraler, solpaneler etcetera. Den israeliska försvarsmakten införde redan 1967 en policy om husrivningar på de ockuperade palestinska områdena och sedan dess har otaliga hem jämnats med marken.
De israeliska myndigheterna hävdar att man främst river hus av säkerhetsskäl. Man hänvisar också ofta till administrativa skäl och uppger att byggnadstillstånd saknas. Att som palestinier få ett byggnadstillstånd beviljat är dock nästintill omöjligt.[1]
Ibland undrar jag om det kanske finns ett samband mellan att palestiniers hus ofta demoleras i områden där bosättningar expanderar.Byggnadstillstånd regleras av den så kallade civila administrationen, en institution som står under den israeliska försvarsmakten och vars uppgift är att administrera civila ärenden för palestinier som lever på Västbanken.
Hela Västbanken är sedan 1995 indelad i tre olika zoner — område A, B och C . Områdena reglerar olika nivåer av civil- och säkerhetskontroll som tilldelats israeliska respektive palestinska myndigheter. Område C motsvarar 60 % av Västbanken och där har den israeliska försvarsmakten full kontroll över både säkerhetsaspekter och civila ärenden. Palestinier som lever i område C måste således anpassa sig till otaliga regleringar och man står under den israeliska arméns kontroll.
På Västbanken tillämpas till och med olika rättsystem för palestinier och israeler, trots att de lever inom samma områden. [2] Byggnadstillstånd måste sökas för alla sorters byggnationer man vill bygga eller reparera i område C; för hus, för skolor, för reparation av kommunala vattenbrunnar, för nya vägar och till och med för att sätta upp tält. [3]
Uppskattningar visar att minst 24 813 hus har rivits av den israeliska armén på Västbanken (inklusive östra Jerusalem) och Gaza sedan 1967. [4]
För ett par veckor sedan fick jag ett meddelande om att en familj vi jobbar med i det lilla samhället Al Hadidiya hade fått en demoleringsorder. Abu Saqer och hans familj har ett antal tält i vilka de bor och håller sina får. Familjen har fått sitt hem demolerat sex gånger tidigare och börjar konstigt nog vänja sig vid att med jämna mellan rum tvingas starta om sina liv.
– Det här är normalt för oss, säger Abu Saqers son när vi sitter ner över en kopp te.
Jag ser mig omkring och funderar över varför den israeliska armén är så angelägen att riva just dessa anspråkslösa hem. Abu Saqer och hans släkt har sedan generationer tillbaka levt sina liv på platsen. Försvarsmakten har beslutat att göra området till en militärzon så man har troligen hänvisat till säkerhetsaspekter när man nu för sjunde gången utfärdade en demoleringsorder. Precis intill de tält där familjen lever ligger den israeliska bosättningen Roi vars hus står stadigt.
Jag tvivlar på att Abu Saqers grannar i bosättningen har fått besked om att deras hus ska förstöras. En av mina kollegor ser bekymrad ut och suckar uppgivet. Han frågar familjen hur de mår. Abu Saqers fru Rokaia höjer plötsligt rösten och svarar:
– Hur skulle du känna om dom kom och rev ner ditt hus?
Rokaias ord ekar i mitt huvud. Hur skulle jag känna om de rev ner mitt hus? Jag funderar på det min kollega Linda sa när hon satt hemma i soffan efter att ha bevittnat hur familjerna i Al Qasab förlorade allt inom loppet av ett par timmar. Jag inser att jag inte kan föreställa mig hur det känns att komma hem en dag för att upptäcka att ens hem är borta, förstört, raderat. Det är ofattbart.
