Deras son sköts ihjäl – då terroriststämplades hela familjen

Muhammed hade jobbat i samma grönsaksaffär i 28 år, när hans son sköts ihjäl av israelisk militär – och han blev av med arbetstillståndet. Sedan dess får varken Muhammed, hans fru eller barn längre gå till jobbet i Jerusalem. Det här är berättelsen om familjen Shaham som inte bara förlorade en son, utan även sitt levebröd under loppet av 24 timmar.

Vid 7-tiden på morgonen den 15:e mars är Alaa Shaham, 20, som vanligt på väg till jobbet. Men han hinner aldrig fram till sitt arbete, utan hamnar istället i skottgluggen för israelisk militär. Tidigt samma morgon har israeliska styrkor intagit hans bostadsområde för att arrestera en annan ung man, och Alaa som råkar vara vid fel plats på fel tidpunkt, dör strax utanför sitt hem i Qalandiya flyktingläger.¹Han skjuts först i benet, men avlider snart på plats efter att en krypskytt avlossar ytterligare ett skott som träffar honom rakt i huvudet.

Alaas pappa Muhammed, som vid det laget är på väg till grönsaksbutiken i Jerusalem, tror först inte att det är sant när grannarna ringer och säger att hans son är död. Amal, Alaas mamma och Muhammeds fru, stämmer in. Trots att hon precis som de flesta andra palestinska föräldrar, lever med en ständig oro över att en dag behöva ta emot där fruktade telefonsamtalet, förstod hon först inte vad som hade hänt.

– Han var ju på väg till jobbet, utbrister hon, men tillägger sedan att det är ju klart, sånt här händer ju alltid när säkerhetsstyrkorna kommer.

Det är först på sjukhuset som budskapet sjunker in. Där har hon svimmat efter att ha fått se sin döde sons kropp. Tiden efter händelsen beskriver hon som att leva i ett töcken, och säger att Alaas syskon ett halvår efter händelsen fortfarande är svårt traumatiserade.

Muhammed och Amal i sitt vardagsrum i Qalandiya flyktingläger. Familjen har bjudit på frukt och den traditionella mynta- och citronjuicen. Foto: Zandra

Hela familjer straffas när barnen skjuts ihjäl
Jag träffar Muhammed och Amal i deras bostad i flyktinglägret i slutet av september. Tvärgatan som leder fram till lägenheten är täckt av illustrationer till minne av Alaa, där de trängs med bilderna av alla de andra unga män som dödats i sammandrabbningar med militären. Utanför ingången vaktar en stor vit hankatt, som jag senare ska få veta tillhörde Alaa, och som efter hans död har kommit att få en speciell betydelse för familjen.

Där inne sitter två föräldrar vars ansikten är påtagligt märkta av sorg. Men det är inte bara sorgen över deras döde son som tynger dem, utan också att israeliska myndigheter svartlistat hela familjen efter det att Alaa gick bort. Systern i Jordanien fick knappt tillåtelse att närvara vid begravningen, och ingen i familjen är längre tillåten att passera vägspärren in till Jerusalem. Värst är det för Muhammed, som inte fick fortsätta sitt arbete i grönsakshandeln på andra sidan muren, och som vid sidan av sorgearbetet också måste hantera att han inte längre kan försörja familjen.

Den vita katten som tillhörde Alaa. Foto: EAPPI

Målning av Alaa utanför ingången till Familjen Shahams lägenhet. Foto: Zandra

Kollektiv bestraffning räknas som krigsbrott
Utöver att ha mist sitt jobb, har Muhammed också förlorat nästan 30 år av intjänad pension, som han enligt israeliska myndigheter inte längre har rätt till. Enligt dem var Alaa misstänkt för terrorism, och i och med det stämplas hela familjen som terrorister – och för att inte finansiera så kallad terrorverksamhet vill inte Israel betala ut Muhammeds pensionspengar. För att få ekonomin att gå ihop har Amal tagit jobb på en skönhetssalong, men pengarna hon tjänar räcker inte till, och de måste förlita sig på grannarna.

Familjen Shaham är långt ifrån ensamma. Israel som ockupationsmakt har länge kritiserats för sin kollektiva bestraffning av palestinier på ockuperade områden, viket står i strid med internationell rätt och räknas som krigsförbrytelse enligt fjärde Genèvekonventionen.² Bland annat har FN:s rapportör kritiserat israeliska myndigheter för att använda husrivningar som en kollektiv bestraffningsåtgärd, när släktingar till brottsanklagade palestinier fått sina hus jämnade med marken.³

Åter hos familjen Shaham
Någon månad senare är jag tillbaka hos Amal och den vita katten. Hon bjuder på lunch och förklarar att hon har stått i köket i fyra timmar inför besöket. På bordet står alla Alaas favoriträtter, kryddat ris med mandlar, friterade köttknyten och piroger fyllda med spenat. Han har funnits med henne hela förmiddagen, berättar hon, suttit bredvid henne i köket. Amal skiner upp när hon pratar om sin son, scouten som alla i lägret tyckte så mycket om. Överlag verkar hon må mycket bättre.

Amal och Fadwa när vi säger hejdå och de får svenska brodrier i farväl-present. Foto: EAPPI

Hon berättar att Muhammed sedan en tid tillbaka inte längre är svartlistad av israeliska myndigheter, utan är tillbaka på jobbet i grönsaksaffären. Han degraderades dock och har nu samma lön som en nyanställd. Därtill kommer han bara få ut en fjärdedel av pensionen han egentligen har rätt till, efter en överenskommelse som slöts under hot om att eventuella domstolsförhandlingar skulle kosta honom ännu mer.

Innan jag ska gå igen, ber Amal mig berätta hur jag kommer skildra Palestina när jag väl kommer hem. Jag svarar ärligt och säger att jag kommer prata om henne. Om hur hon, Fadwa, Rawan, Manal och alla de andra kvinnorna i Qalandiya flyktingläger, som med sina fängslade och mördade söner, makar och bröder, har kommit att få porträttera precis allt jag har hunnit bevittna här – men att jag framför allt vill berätta om hur de rakryggat bär ockupationens alla orättvisor på sina axlar.

Zandra
Östra Jerusalem