”Det är din mark, men du får inte vara på den.”

Markerna runtom den palestinska byn Turmus’ayya är mycket frodiga, perfekt för jordbruk. Här brukade byborna tillbringa fredagseftermiddagarna tillsammans med sina familjer och njuta av det vackra landskapet. Idag får de bara tillträda marken två gånger om året och bevakas då av israelisk militär och polis.

Tidigt på morgonen möter vi Saeed Hussain i byn Turmus’ayya där han och andra bybor samlats för att ploga upp marken som vi står på. Byn är belägen nordöst om staden Ramallah på Västbanken och har över 3000 invånare (1). Merparten av byn ligger i område B (64,7%), som administreras av både israeliska och palestinska myndigheter. Dess kringliggande marker tillhör område C (35,3 %), som administreras ensamt av den israeliska myndigheten (2). Sedan 1990-talet har byns invånare drabbats hårt av israelisk bosättarpolitik och är idag omringad av flera israeliska bosättningar, varav Amichai är den senast tillkomna bosättningen (år 2017) (3).

Samtliga israeliska bosättningar på Västbanken är otillåtna enligt internationell humanitär rätt, vilket framgår av artikel 49 i fjärde Genèvekonventionen (4). Saeed berättar att bara en av de bosättningar vi ser från där vi står är laglig enligt israelisk lag. De övriga anses vara illegala även enligt israelisk lag (5). Markerna intill bosättningarna tillhör fortfarande Saeed och de andra byborna men de får bara tillträde till dessa vid två tillfällen om året, oftast i oktober och mars.

– De säger att det är din mark men du får inte vara på den, säger Saeed när vi tittar ut över markerna.

– Vi brukade komma hit på fredagar och dricka te. Nu när vi är här oroar vi oss hela tiden för vad som ska hända.

Saeed går bort mot bybornas traktorer som plogar för fullt. När vi frågar männen vad de ska göra med marken svarar de ”inget.” De kan inte skörda marken på de få dagar de tillåts vara här. Men om de inte plogar marken nu riskerar de att förlora den helt. Privat mark på område C som inte används för jordbruk under ett visst antal år (cirka tre) övergår nämligen till att tillhöra staten Israel (s.k. ”state land”) som då kan överlåta den till israeliska bosättare (6). Möjligheten att få vara här under dessa dagar är därför avgörande för att byborna ska kunna fortsätta göra anspråk på marken.

Vi befinner oss här för att observera att byborna får tillträde till marken under den överenskomna tiden, men också för att ge en beskyddande närvaro från israeliska bosättare som vid flera tillfällen tillgripit våld mot byborna. Saeed pekar mot ett skogssnår där olivträd växer och berättar att 14 träd förstörts sedan de sist var här. Det är inte första gången olivträd har förstörts (7) och byborna befarar att bosättarna i området har gjort det. Enligt artikel 46 i Haagkonventionen är det förbjudet att konfiskera privat egendom på ockuperat område (8). Vi går mot träden för att undersöka om de förstörts men blir stoppade av israeliska soldater och polis som säger att vi måste lämna området.

När vi återvänder dagen därpå möter vi Saeeds fru, Hasibya Saeed, som visar oss hur vi ska plocka ”Za’atar,” en kryddväxt som används mycket i det palestinska köket. Hasibya stannar tidvis upp, ser sorgset ut över markerna och berättar om tiden när de kunde röra sig fritt på dessa.
– Våra barn älskade att komma hit, säger hon.
De flesta av barnen befinner sig nu utomlands. Hon spelar in en video till dem.

– Det finns ingen framtid för barnen här, säger hon. Hasibya berättar även om bosättarvåld, hur hon själv utsatts för allvarlig misshandel av bosättare på mark där vi nu står och hur hon, vid samma tillfälle, bevittnat hur hennes man misshandlats av bosättare.

– Jag såg när de riktade geväret mot min man. Vi anmälde misshandeln till den israeliska myndigheten men ingenting hände.

Lite senare berättar hon att många israeliska aktivister brukar följa dem under dagarna de får vara här för att ge stöd.