Klockan är halv nio på morgonen och jag sitter i Abeds trädgård och ser ut över dalen norr om Jayyous. Jag har varit vid jordbruksgrinden och sett bönderna passera igenom muren till andra sidan, där deras åkrar och växthus ligger. På väg uppför kullen till byn, blev jag inbjuden till Abed för att dricka en kopp te. Landskapet som breder ut sig framför mig är bedövande vackert med olivträden, de milda färgerna och det lätta morgonljuset. ”Det här är den finaste utsikten i världen”, säger Abed. ”När jag sitter här med min kaffekopp vill jag aldrig gå härifrån.” Jag håller med honom, men kan inte låta bli att tänka att den skulle vara ännu vackrare utan muren. Muren, som här är ett stängsel omgivet av breda remsor ljusgult grus, slingrar sig som en orm genom landskapet.
Några dagar tidigare pratar jag med Bodour Shamasni, en ung student i Jayyous. Hon är aktiv i Stop the Wall, en gräsrotsorganisation som arbetar med opinionsbildning mot ockupationen. Jag frågar henne vad som fick henne att ta steget att bli aktiv i Stop the Wall: ”Många människor i Jayyous har det väldigt svårt eftersom de inte har tillstånd att passera igenom muren för att komma till sin mark. Jag hoppas kunna göra någon skillnad.”
Hennes egen familj är drabbad av detta. Bodour har två bröder som sitter i fängelse och det anses vara skäl nog för Israel att neka alla familjemedlemmar tillstånd. 70 procent av Jayyous jordbruksmark ligger på andra sidan muren och bara 168 personer av byns ca 3500 invånare har det särskilda tillstånd som krävs för att besöka den mark som de har odlat i generationer. (”The Humanitarian Impact of the Barrier”, UNWRA/UNOCHA, juli 2008)
Stop the Wall arrangerar resor till orter som drabbats särskilt hårt, till exempel Qalqilya, en stad nära Jayyous som är helt omringad av muren. En annan viktig uppgift är att uppmana unga, välutbildade människor att stanna kvar i Palestina istället för att söka sig ett bättre liv utomlands. Så kallad ”brain drain” är ett stort problem. Bodour bekräftar vad jag har hört från andra — att det var fler personer som kämpade mot muren i början, när den höll på att byggas. Nu är den ett faktum sedan länge. ”Många tycker att det vi gör inte spelar någon roll, men vi måste fortsätta kämpa. Det är klart att vi kommer att förändra saker. Muren kommer att falla”, säger Bodour på sitt självklara sätt.
Jag tänker på det när jag sitter i Abeds trädgård. Runt oss trampar hans får och getter omkring på jakt efter mat. Då och då hoppar han upp från stolen, springer iväg och schasar bort dem från fikonbuskarna. Abed pratar kärleksfullt om djuren — han pekar ut vem som är förälder till vem, talar om hur gamla de är, hur nyttigt det är för barnen med ren fårmjölk. Han fortsätter prata om mat — ”fårkött, mandel och fikon är nyttigt”. Inte en enda gång nämner han muren eller ockupationen, vilket är ovanligt i Jayyous där samtalen ofta kretsar kring dessa saker. Abed är förstås priviligerad — han har en bra utbildning från Indien och ett bra jobb. Till skillnad från de flesta människor här är han inte beroende av jordbruket för att överleva, ett jordbruk som är otroligt svårt att bedriva när så få människor kan komma till fälten.
Abeds fru Duhajja kommer ut med yngsta sonen Ahmad. Abed lyfter upp honom i famnen och ger honom en puss. Han verkar vara en lycklig man. Jag tittar ut över dalen igen och Bodours ord kommer tillbaka till mig — ”det är klart att vi kommer att förändra saker”. Jag tror att hon har rätt — det kommer en dag då det är helt normalt att prata om får istället för muren.
