Helgmålsringningen verkar extra stark och kraftfull i gamla stan i Jerusalem, när jag rusar in där för att klippa mig på min lediga dag. Dagsläget i Israel och Palestina är mycket spänt, och en ledig dag känns det knappast som.
Poliser och militärer och helikoptrar har fyllt tillfartsvägar och staden och luften de senaste dagarna. Och under de gångna veckorna har den största militärinsatsen på Västbanken på många år [1] genomförts i jakten på kidnapparna av de tre unga israelerna. Snart ska de dagar komma (åttonde, tionde och tolfte juli) då Gaza sänder raketer mot bosättningar utanför Jerusalem. Och snart ska Israel anfalla Gaza sju, åtta mil härifrån.
Frisören suckar innan jag hunnit sätta mig: ”Nu vill vi alla lämna detta galna land”, säger han. Jag känner inte frisören sen tidigare, men han kan inte hålla tillbaka sin ångest: ”Det blir aldrig fred”. Jag svarar honom, att jag just idag läst en artikel av en känd israel-arabisk satiriker, där han skriver om att omedelbart flytta härifrån. Hans fru får komma efter, men nu far han med barnen. Han blir aldrig sedd som något annat än ”araben”. Han kommer aldrig bli likställd. Jag nämner också att på samma tema har även en israel-arabisk forskare skrivit för en månad sedan. Hennes man, som är statslös palestinier, får aldrig israeliskt medborgarskap – inte ens efter 15 års äktenskap. [2] Nu har de lämnat Jerusalem för gott och bor i USA.
Frisören är kristen palestinier, och han bekräftar att även hans vänner gör allt för att kunna emigrera.
Jag träffar honom igen på dag åtta av Israels anfall, kallat Protective Edge, mot Gaza. Han är bottenlöst förtvivlad. Han snubblar på orden, han är rädd och uppgiven. ”Det är vi som får betala”, säger han.
”Tre ungdomar liftar och blir dödade. Alla vi palestinier ska betala för detta brott. De senaste fredagarna får jag inte komma in till min salong trots att polisen vet att jag har min salong här vid porten och är kristen. Gamla stan ska stängas för alla utom dem som är väldigt gamla eller turister. Överhuvudtaget rasar hela vår ekonomi just nu. Jag är född här. Jag är Jerusalembo. Och jag kan inte gå in till min salong. När jag frågar vilken lag polisen stöder sig mot, när de förbjuder mig att gå in i gamla stan, svarar man, att jag måste lyda, annars slår de mig. Alla är vi Hamas, alla är vi terrorister; men alla vill vi i själva verket bara ha personlig säkerhet och kunna försörja oss.”
”Det kommer aldrig bli bra här”, fortsätter han. ”Förlåt att jag tynger ditt sinne, men min mamma dog på vägen till sjukhuset, när vi inte fick företräde vid vägspärren utan måste stå i bilkö med mamma i koma. Jag kommer aldrig mer acceptera att bo på andra sidan muren. Aldrig.”
Jag tar ett varmt farväl och lovar att ta med mig hans berättelse och förtvivlan till Sverige. Hans sorg, förtvivlan och hopplöshet vågar jag säga delas av alla palestinier i dessa dagar. Inte sällan är den blandad med ilska och desperation.
Jag fortsätter in i det kristna kvarteret. För första gången under mina drygt tre månader som följeslagare ser jag en judisk familj inne i det kristna kvarteret i gamla stan i Jerusalem. De sitter på en pizzeria, där jag går in. Jag blir väldigt berörd och rörd. Så osannolikt är det. Så otänkbart har det blivit för mig efter tre månader här. Men jag blir också nedslagen av att detta faktum chockerar mig. Ett av barnen går fram till den kristne restaurangägaren och talar arabiska med honom (som är ett obligatoriskt språk i skolan). Ägaren omfamnar honom och ser väldigt lycklig ut. Jag tänker på den inter-religiösa organisationen Kids4peace, som vill förverkliga en fredskultur bland unga av olika kulturella bakgrunder. [3]
Jag går ut genom Jaffaporten i gamla stan och möter en ström av ortodoxa judar på väg till avslutningen av sabbaten vid västra muren. När solen går ner på lördagskvällen avslutas sabbaten och samtidigt bryts muslimernas fasta vid solens nedgång. Riktpunkten för de abrahamitiska religionerna är ju klippan där Abraham enligt Första Mosebok var redo att offra sin son Isak eller enligt islam sonen Ismael. Här byggdes också det första och andra templet som därmed utgör den heligaste platsen för judarna. Där påbörjade också Muhammed sin himmelsfärd. Jerusalem är muslimernas tredje viktigaste plats konkretiserat i al-Aqsamoskén och Klippdomen, som båda ligger på denna klippa ett stenkast från västra muren.
Jag minns det israeliska polisbefälet föregående fredag som bugande bad med bönboken i hand vid en annan mur i riktning mot västra muren inne i Jerusalem. Strax skulle han verkställa ordern om vilka muslimer som kunde tillåtas inträde till Jerusalem genom vägspärren i Qalandiya.
Det anses allmänt bland historiker att det fanns en fungerande samexistens under ottomanernas välde. Idag är det lätt att förlora hoppet om en sådan möjlighet. Idag vilar kanske hoppet mer i civilbefolkningens egna val och inte hos de styrande politikerna. En judisk familj i det kristna kvarteret är den bild av ”olivkvist” jag kan ta med mig.
Bilder
1. Raketanfall över Jerusalem den 10 juli 2014. Foto: Margareta Tham
2. Jaffa gate, Jerusalem, lördag kväll. Foto: Margareta Tham
