“Det här är bara en historia av många”

Flera veckor senare träffar jag pojkens pappa vid militärdomstolen Ofer, norr om Jerusalem. Han sitter i ett väntrum och förbereder sig på pojkens tredje förhör. Förhören är de enda gångerna han har fått se sin son sedan pojken greps.
– Det här är bara en historia av många, säger Salwa Duaibis från organisationen Military court watch, som övervakar hur den israeliska militären behandlar barn som frihetsberövats.

Organisationen grundades 2013 och arbetar för att alla barn som grips av den israeliska militären ska ges de rättigheter och skydd som folkrätten garanterar och vilar på principen att det inte finns någon rättslig grund för att behandla israeliska och palestinska barn olika (1). Trots att militärdomstolarna officiellt har auktoriteten att pröva alla som anklagas för att ha begått ett brott på Västbanken beslutade den israeliska justitieministern på 80-talet att israeliska medborgare åtalas i det civila rättsystemet. Det innebär att israeler och palestinier som begår samma brott på samma plats prövas i olika domstolar, med olika praxis. En stor skillnad mellan den militära och civila domstolen är att de som anklagas för ett brott vid en militär domstol hålls i förvar från det att de grips tills att de döms, eller frias – även om de är barn (2).

I en rättssal några meter bort från 14-åringens pappa sitter en annan pojke anklagad för samma brott.
– Barn ska vara i skolan, inte i fängelset, säger den kvinnliga advokaten till domaren, och tittar på den 15-åriga pojken med fräknar, tandställning och fotbojor.

Han greps för mer än sex veckor sedan och sitter nu i rättssalen iklädd en brun, alldeles för stor, fängelseoverall som sytts in med vit tråd. Bredvid honom sitter tre unga män. De känner inte varandra men ärendena avgörs på löpande band och de åtalade förs in tillsammans. Sedan 1967 har mellan 750 000 och 800 000 palestinska män, kvinnor och barn gripits av israeliska myndigheter, trots att militärdomstolar enligt internationell rätt bara är tillåtna på tillfällig basis. I de militära domstolarna prövas fall med barn som är så unga som 12 år och enligt Military court watch grips mellan 800 och 1000 barn varje år. En majoritet av dessa anklagas för att ha kastat sten. Ungefär hälften av alla barn som arresteras, grips under nattliga räder och berättar senare att de utsatts för fysiskt eller psykiskt våld när de greps, flyttades eller förhördes (3). Och i en rapport från UNICEF lyfter organisationen många barns skräckupplevelser där de väckts mitt i natten av soldater innan de fått händerna bundna och försatts med ögonbindel för att sedan föras till den plats där de förhörs. Ett brott mot internationella normer och standard när det gäller gripandet av barn (4).

Förfarandet i den celliknande rättssalen känns som en fars som ingen tar på allvar. Där försvarsadvokater och åklagare pratar i munnen på varandra, vakterna sitter och scrollar på facebook och rättegångarna sker på hebreiska trots att den åtalade pratar arabiska. Soldaten som tolkar öppnar bara munnen sporadiskt och avslutar sällan meningarna. Privilegiet jag har att kunna resa mig upp och gå där ifrån när pojken sitter kvar känns i magen. Om tio dagar har han sitt nästa förhör, till dess sitter en 15-åring fortsatt fängslad i sin insydda fängelseoverall utan kontakt med sin familj.