Redan min första dag i Jerusalem fick jag situationen förklarad för mig, – Det är problem här varje dag, sa en äldre man som satt utanför al-Aqsa moskén till mig – Det här är Jerusalem.
Jag blev inte så förvånad över vad han sa, men över lugnet i hans röst. -Det här är Jerusalem. Staden som sedan 1948 sett två krig, två intifador och en uppdelning av staden i två delar. -Det här är Jerusalem. Staden som är vagga för tre av våra största världsreligioner och huserar människor från alla tre. -Det här är Jerusalem. Fyllt av kontraster och olika historier; husrivningar, våld, bosättningar och muren är en del av vardagen på en plats där ockupationen påverkar allas liv. -Det här är Jerusalem. Fyllt av hopp och uthållighet, av kamp och försök att om och om igen att få leva i den här staden.
Min första kväll ligger jag vaken till polissirener som ekar runtom östra Jerusalem. Just den här kvällen letar den israeliska polisen efter den palestinska tonåring som just knivhuggit en äldre israelisk man.[1] Nästa dag frågar många vi träffar – Grep de honom bara? De sköt honom inte?. Förvåningen är förståelig, enligt UNOCHA ansvarade de israeliska styrkorna förra året för 127 palestinska dödsfall och 56 hittills i år. Under 2015 dödades 18 israeler av palestinier och hittills i år har fyra israeler dödats.[2]
Morgonen efter, när vi bevakar den permanenta vägspärren Qalandiya checkpoint tänker jag på en av dem som skjutits, en ung kvinna som hette Maram Salih Hassan. Hon och hennes sextonåriga lillebror sköts med femton skott här bara några dagar tidigare. Fem månader gravida Maram, som för första gången fått ett tillstånd att ta sig till Jerusalem, sköts för att hon gick i fel fil. [3] [4] Vägspärren Qalandiya är en av de 39 vägspärrar som innebär en väg genom den mur, av Israel kallad ’säkerhetsbarriär’, som skärmar av Västbanken. Största delen av muren är byggd på palestinsk mark [5] och begränsar palestiniers rörlighet och tillgång till arbete, sjukvård, familj och religion. [6] Det faktum att muren är byggd på palestinsk mark anses enligt stora delar av det internationella samfundet bryta mot internationell rätt. [7] Endast de med tillstånd, för till exempel arbete eller sjukvård, får ta sig igenom, vilket de flesta palestinier inte har.
Denna morgon var lugn, vi räknar att bara lite över 1 000 personer passerar igenom terminalen. Vissa morgnar kan det vara dubbelt så många. De tidigare följeslagarna förklarar att det antagligen är för att så pass många tillstånd har dragits in senaste månaden. Många av dem som kommer ut på andra sidan vägspärren stannar upp för att be, då de flesta missat morgonbönen under tiden de köat för att komma fram till ID-kontrollen. Vid ungefär halv sex på morgonen tar en man ton och börjar leda bönen. Sakta fylls det på bakom honom, och snart leder han ett tjugotal personer i bön, under det lilla tak som finns vid den stora terminalen som utgör vägspärren. Hans röst är så vacker, och fylld av ett sånt vemod, att jag får gåshud under de tre tröjor jag tagit på mig för att klara morgonkylan. Jag tänker att jag borde filma, men det skulle inte bara vara respektlöst utan är också förbjudet i närheten av vägspärren.
Jag önskar att jag kunde förmedla hur något i det enkla att samlas för bön, plötsligt blir så starkt. Något i att fortsätta med vardagliga aktiviteter, de som är så viktiga för oss alla, mitt i ockupationens verklighet, berör mig djupt. Det är ett sorts fredligt och otroligt starkt motstånd i hans röst. Palestinierna kallar det ’sumuud’/’سمود’, vilket betyder ’stadighet’ eller ’ståndaktighet’ och symboliserar ett sorts djupt grundat och stadigt motstånd. Efter två veckor i Jerusalem ser jag inte bara problem. Jerusalem är också sumuud.
