An Nu'man är en liten by med cirka 230 invånare som ligger uppe på en höjd mellan Jerusalem och Betlehem. Den består av en gata och omkring 25 hus. Byn har förlorat stora delar av sin mark på grund av byggandet av muren, omkringliggande vägar och en stor vägspärr. Tusentals olivträd och andra fruktträd har slitits upp och förstörts.
Runt omkring brer olivodlingar och fält ut sig. Utsikten är vid och man ser bort mot Herodionberget och anar öknen därbortom. Det kunde vara en pastoral idyll om det inte vore för Har Homa, den stora bosättningen på gränsen melan Jerusalem och Betlehem, som dyker upp som en futuristisk science-fictionskapelse när man når krönet på den branta vägen upp till byn. Och om det inte vore för den pressade situation An Nu’manborna lever under.
Byns dilemma är att sedan 1967, när Israel ockuperade Västbanken och annekterade östra Jerusalem och kringliggande områden, anser Israel att marken där byn ligger tillhör Jerusalems kommun. Detta gäller dock inte invånarna, som trots annekteringen registrerades som västbankbor och därmed inte fick israeliska id-handlingar och boendetillstånd. Under många år påverkade detta inte deras liv särskilt mycket men 1993, när Israel började isolera Västbanken i större utsträckning började problemen.
Byborna överraskades av ett meddelande från Jerusalems kommun, vid tillfället led av Ehud Olmert, som sa att marken som An Nu’man ligger på tillhör Jerusalem och att invånarna bodde där illegalt.Ingen fick längre byggnadstillstånd i byn, vilket ledde till att män som ville gifta sig inte kunde göra det då de inte fick bygga hus till sin nya familj. Demoleringsorder utfärdades under föregivande att husen byggts olagligt, och i syfte att tvinga bort byborna förstördes ett antal hus. Även den gamla vägen till Jerusalem förstördes och en vägbom sattes upp.
Barnen fick inte längre gå i de närmaste skolorna eftersom dessa ligger inom Jerusalems kommun.I augusti 2006 byggdes en vägspärr för fotgängare till byn som gör att den är ytterligare isolerad från omvärlden. Familjemedlemmar som flyttat från An Nu’man kan inte längre besöka familjen då endast de palestinier som är registrerade som boende i byn kommer igenom vägspärren. Spärren är kontrollerad dygnet runt av soldater och består av en gallerkorridor fram till ett vändkors och ett vakthus med en metalldetektor som man måste gå igenom både när man ska till och från byn. Inne i vakthuset, som är mycket varmt och instängt nu under sommaren, sitter soldaterna bakom tjockt pansarglas och kontrollerar de passerande.
Det finns ingen hälsovård i An Nu’man eller i närliggande byn al-Khas. Närmaste hälsokliniker ligger några kilometer bort. Ett allvarligt problem är att om någon skulle bli akut sjuk finns det risk för att ambulansen inte släpps igenom vägspärren. Andra vardagliga problem är tillgången till gastuber till spisarna. Normalt levereras de med lastbil men de får inte köra upp till byn. Det finns inte heller någon matbutik i byn och större mängder varor får inte föras in.
Några dagar i veckan följer vi de yngre barnen från skolan i al-Khas som ligger två kilometer bort då de haft problem med soldaterna i vägspärren. Tidigare har barn hållits kvar i flera timmar vid vägspärren, utsatts för trakasserier och förnedring samt hotats med vapen. Så sent som för några dagar sedan tvingades två flickor i 13-årsåldern stå två timmar ute i solen. Anledningen var att de inte hade några id-kort, vilket barn i den åldern inte behöver ha, utan bara kopior på sina födelseattester. Först när pappan till den ena flickan kom och hade med sig en aktivist från B’tselem, en israelisk människorättsorganisation, släpptes flickorna.
En dag i veckan har vi aktiviteter med barnen och det händer att även vi har vissa problem att komma igenom vägspärren, trots att utländska medborgare får besöka byn. Ofta måste vi be soldaten i båset kontrollera med högre befäl att vi faktiskt har rätt att besöka byn. Ibland hjälper inte heller det och då får vi ta hjälp från israeliska fredsaktivister. En av dem är Efrat, aktiv i Ta’ayush, en organisation som arbetar för samexistens mellan israeler och palestinier. Hon har i flera år arbetat aktivt för byn och känner väl till situationen.Senast vi ville besöka byn blev vi totalnekade tillträde och det hjälpte inte att vi bad soldaten kolla med högre befäl.
Vi ringde då Efrat, som skulle komma med oss på besöket och sa att vi tyvärr inte kom igenom. Hon bad oss vänta en liten stund för att hon skulle ringa högre instanser. Några minuter senare ringde hon och bad oss försöka gå igenom vägspärren igen och säga att en vän pratat med chefen för södra kommandot och gav oss ett namn vi skulle nämna. Och se, soldaten kallade omedelbart på ett högre befäl som anlände inom två minuter, granskade våra pass och lät oss komma igenom. När vi berättade det för Efrat skrattade hon och sa att soldaterna behöver skrämmas upp lite ibland och veta att de har ögon på sig.
Intressant att notera var att när vi först kom till vägspärren hade soldaten bara en vanlig armékeps på huvudet, ingen skyddsväst och inget vapen på sig. När vi gick igenom andra gången var han fullt utrustade med hjälm, väst och vapen, trots att han befann sig bakom pansarglaset. Även befälet var tungt utrustad, plus de nästan obligatoriska solglasögonen. Det är påfallande ofta som framförallt vakter men även en del befäl har solglasögon på sig även om de befinner sig inomhus. Kanske är det för att slippa se folk i ögonen.
Andrea Bodekull
Betlehem oktober 2010
Källa: Applied Research Institute – Jerusalem: http://vprofile.arij.org
