Efter tre månader i Palestina och Israel har jag nu kommit hem till Sverige igen. Det är en stor kontrast – inga dagliga möten med tungt beväpnade soldater, ingen efterfrågan av skyddande närvaro mot aggressiva bosättare, inget tedrickande med palestinska fåraherdar. Det är skönt att vara hemma och att kunna njuta av den svenska sommaren förstås. Men upplevelserna från Palestina och Israel kommer att fortsätta påverka mig djupt.
När man befinner sig på landsbygden på södra Västbanken så här års kan man nästan tro att man har hamnat mitt i en söndagsskoleplansch. Det är kullar och dalar så långt ögat når. Man ser fåraherdar som vallar sina får. Solen skiner, fåren betar, fåglarna kvittrar, det doftar gott av za’atar. Det är verkligen alldeles fantastiskt att vara här under dessa omständigheter. Men kontrasten till vad som finns bakom den idylliska bilden är stor.
Rättslösheten för palestinierna. Det nära samarbetet mellan soldaterna och de israeliska bosättarna på palestiniernas bekostnad. Och det systematiska, stegvisa övertagandet av palestiniernas land och försörjningsmöjligheter. Detta präglar vardagen för flertalet av de palestinier jag träffar. Ett av många exempel är Abu Youssef, en fårägare vid Ein al-Beda. Han har dokument som bevisar att han äger det land där hans får betar. Dessa marker ligger nära två bosättningar, Ma’on och Carmel. Med stöd av den israeliska staten tillåts de växa och successivt ta mer och mer mark från Abu Youssef. Under min tid här har jag följt hur det kan gå till. På sin egen mark hade han ett par skjul, som revs flera gånger. Först skedde det nattetid och Abu Youssef var säker på att det var bosättarna som hade rivit skjulen. Varje gång byggde han upp dem på nytt.
Men efter några dagar kom soldater med grävskopa och arbetare, rev dem igen och tog bort i stort sett allt material. Av det lilla material som återstod byggde han ändå omedelbart upp ett provisoriskt skjul, men soldaterna återkom några timmar senare och rev även det. De meddelade honom också att området nu var stängt fram till klockan 12 nästa dag och att han inte fick beträda det.
I samma veva påbörjade en bosättare ett vägbygge strax intill. Abu Youssef ringde polisen, eftersom även detta skedde på hans mark. Soldater och polis kom och polisen gav honom rätt – bosättaren hade inte rätt att bygga en väg där. Men några dagar senare återupptog bosättaren vägbygget. Ny polisanmälan, soldater och polis kom återigen. Nu gällde inte längre det besked han fått häromdagen. Istället förklarade man att detta var statligt ägd mark och att han inte hade rätt till den. Medan han nu försöker överklaga beslutet fortsätter bosättaren vägbygget. Varje dag står soldater där och övervakar att bosättarens arbete kan fortgå utan störningar. Vid flera tillfällen har palestinier från närliggande byar samlats för att protestera. Det har varit helt fredliga protester, där de flesta av palestinierna suttit på marken och vid bönetid förrättat bön. En eller flera av bosättarna i närheten brukar då komma och göra sällskap med soldaterna. Vid ett tillfälle kom fem bosättare dit, ett par med skjutvapen, och gick omkring och gjorde allt för att provocera palestinierna. Någon satte på hög musik under bönestunden, de gjorde obscena gester och uppträdde påtagligt hotfullt. Soldaterna stod intill och gjorde inget för att hindra bosättarna.
När det hade pågått en lång stund och bönestunden var slut uppstod en ordväxling mellan några palestinier och soldaterna. Inget knuffande eller liknande, bara ord. Inom ett par minuter tog soldaterna itu med situationen. De började kasta ett tiotal ljudbomber mot palestinierna. Det fick effekt, palestinierna lämnade platsen. Men bosättarna stod kvar hos soldaterna.
Vägbygget fortskrider nu dagligen och meter för meter arbetar sig grävskopan fram över den steniga marken.
Abu Youssef ger inte upp, men han verkar ganska trött. Nyligen upptäckte han att en av bosättarna lät sina får beta på hans mark. Han ringde polisen, de kom, men de stannade på andra sidan av den statligt ägda mark, som han inte får beträda (den mark som han enligt senaste beskedet från polisen inte längre äger). Eftersom Abu Youssef alltså var förhindrad att ta sig till polisen ville de inte prata med honom och ta emot hans anmälan. Bosättaren, som inte har några restriktioner för att beträda statlig mark, fick dock gott om tid för samtal med polisen. När Abu Youssef ringde på nytt, fick han svaret att om han ringde igen skulle han bli arresterad.
Jag har sett otaliga exempel av det här slaget, som visar på utsattheten och rättslösheten för palestinier på Västbanken. Soldater och bosättare samarbetar öppet mot palestinierna. Det har blivit värre sedan jag var här för tre år sedan. Jag ser nya bosättningar som inte fanns då, möter betydligt fler aggressiva och hotfulla bosättare och bevittnar många fler husrivningar än då. Mina upplevelser bekräftas även av insamlade data från många håll. 1Läs mer här: https://www.ochaopt.org/data/demolition
https://www.keremnavot.org/this-is-ours-and-this-too-eng
https://www.btselem.org/publications/202111_state_business
https://s3.eu-west-1.amazonaws.com/files.yesh-din.org/shepherding+outposts+2021/shepherding+outposts+ENG.pdf
Det är svårt i det här läget att tro på någon snar lösning, som leder till en rättvis och hållbar fred för både palestinier och israeler. Ockupationen har pågått i 55 år. Det är lätt att känna sig uppgiven. Men många, både palestinier, israeler och andra, lyckas ändå förvandla upprördheten över orättvisorna till handlingskraft. Och jag tänker att det är som vanligt – jag kan inte åstadkomma några stordåd. Men kraften när många protesterar och agerar kan göra skillnad. Och betydelsen av det envisa hoppet ska inte underskattas!
- 1
