Lite här och där på lyktstolpar, elskåp och reklamskyltar i det israeliska Västra Jerusalem står dessa tre ord: Die Lucky Bush. Om du säger det några gånger för dig själv låter det precis som Daila Kibush, vilket betyder stoppa ockupationen, på hebreiska.
Mellan den tredje och elfte juni har man över hela Israel och Palestina uppmärksammat att ockupationen av det palestinska territoriet har varat i 40 år. Den 5 juni 1967 inleddes Sexdagarskriget mellan Israel, Egypten och Jordanien och efter sex dagar stod Västbanken (tidigare jordanskt) och Gazaremsan (tidigare egyptiskt) under israelisk ockupation. I början av juni har människor, med demonstrationer, manifestationer, festivaler, utställningar mm utryckt önskan att ockupationen ska stoppas och att 40 år av ockupation är nog.
I Jerusalem har vi hunnit med ganska många olika aktiviteter under den dryga veckan, arrangerade av grupper ur den israeliska fredsrörelsen och palestinska organisationer. En del har varit gemensamma arrangemang. Gemensamt för alla är att de inte dragit så mycket människor. Hur kommer det sig? Varför dyker inte folk upp till dessa arrangemang? Många gånger ser det ut som om de vore ”de internationella” som är under ockupation då vi utgör en stor andel av besökarna på festivaler och manifestationer. Mina egna spekulationer är bland annat att 40 år av ockupation har gjort människor trötta. ”Vad kommer den här veckan att göra för skillnad?” Situationen i det ockuperade territoriet blir, som många säger, hela tiden sämre och tron på förändring är på många håll liten.
På Västbanken har det däremot hållits ganska många välbesökta evenemang och varje vecka hålls demonstrationer i olika byar. Där har besökarna inte svikit. Till Jerusalem är det också svårt att ta sig, för att delta i t.ex. en demonstration. Inför film- och musikfestivalen i Tantur, som ligger på Jerusalemsidan, men mycket nära Betlehem på Västbanken, hade man lyckats skaffa 300 tillstånd för festivalbesökare från Västbanken. Mannen som stod vid Gilo checkpoint och delade ut tillstånden blev efter ett tag arresterad av militären. En enskild soldat hade ogillat verksamheten och tagit beslutet att arrestera mannen. Efter samtal med högre instans släpptes mannen och kunde fortsätta dela ut tillstånd.
Lördag förmiddag skulle vi samlas för en manifestation arrangerad av en palestinsk grupp, PINGO. Vi samlades vid Damaskusporten där militär, media och ekumeniska följeslagare var på plats, men inga andra. Efter ett tag kom en liten grupp av demonstranter, däribland arrangörerna. Inget hände och ryktet gick att vi väntade på fyra busslaster demonstranter, men ingen kom. Efter en timmes väntan fick vi veta att det inte blir någon demonstration. Varför, fick jag inte helt klart för mig. Däremot berättade några att det är svårt att få jerusalembor att riskera sin särskilda ID-status och sina tillstånd för en demonstration.
På skolgården i Anata utanför Jerusalem, där muren delat skolan i två delar och där en palestinsk flicka dog av israelisk militär, skulle det i tisdags hållas ett gemensamt fredsmöte. Två folk, två stater och fred är möjligt, stod på banderollerna bakom scenen. Olika talare, både israeler och palestinier pratade om samarbetet mellan israeler och palestinier och att man tillsammans kan skapa fred. Det var ganska mycket folk, flest palestinier, några få ur den israeliska fredsrörelsen och så ”de internationella.”
Personligen blev jag besviken att de strök hela den musikaliska delen av programmet. Efter talen gick alla hem och många var besvikna. Inte bara för att vi inte fick se dansen eller lyssna till musiken, men för att ingen hade uppmärksammat eller uttryckt ett erkännande eller bett om ursäkt för vad som hänt på den plats där vi stod. Där ett barn dödats och där en skola delats p.g.a. av muren. Samarbete mellan israeler och palestinier är känsligt och svårt. Försoning känns långt borta.
Lördag kväll skulle vi slutligen på den stora fredsdemonstrationen i Tel Aviv. Inbjudningarna till detta evenemang har fyllt mailboxen de senaste veckorna och några israeliska organisationer ligger bakom demonstrationen. Rabin Square i Tel Aviv gapade oroväckande tomt när vi gick av vår buss, men efter en liten stund fylldes platsen av människor som kommit för att protestera mot ockupationen. Många av de grupper som vi möter ute i vårt arbete var på plats, Combatants for Peace, Machsom Watch, ICAHD, Refusenics, Peace Now, Women in Black m.fl. Vi gick med i den bakre delen av tåget som skulle ta oss till Museum Plaza. Efteråt har vi fått veta att ca 4000, kanske fler, gick i fredsdemonstrationen i Tel Aviv. Jag har förstått att den israeliska fredsrörelsen är splittrad och att vissa grupper inte vill samarbeta med andra. De har också väldigt olika åsikter och förslag på hur konflikten mellan Israel och Palestina ska lösas Men i den ljumma lördagskvällen i Tel Aviv stod alla enade, med ett gemensamt budskap: Daila Kibush!!
