Två palestinska unga män angrep en tidig morgon israeliska soldater i en vägspärr i Hebron. Någon timme senare är de båda palestinierna döda, skjutna på nära håll. Den ene när han låg ned på marken, utan vapen, oskadliggjord. Som följeslagare är vi senare på platsen där attacken och dödsskjutningen hände, och jag funderar: när kommer den israeliska insikten om att ockupationen även skadar den egna befolkningen?
Idag kommer inte Ramzi Aziz al-Qasrawi eller Abed al-Fatah Ashraf ut genom vägspärr 56 och ut på stan i Hebron. De kommer aldrig mer att komma denna väg. De båda 21-åringarna sköts till döds i den militära vägspärren som kallas ”Gilbert”, lite längre upp på Shuhadagatans västra ände. Det var på deras väg till jobbet torsdagen den 24 mars vid halv niotiden på morgonen, som de knivhögg en soldat i axeln enligt israeliska uppgifter. [1]
Vi följeslagare hade lämnat en närliggande vägspärr klockan 08.00. Där följer vi varje morgon de palestinska skolbarnens och lärarnas passage genom vägspärren där de går för att komma till sin skola. Samtidigt ser vi vuxna ofta med en kopp kaffe i handen skynda ut genom vägspärren till dagens arbete. Många hälsar glatt på oss, några provar sin skolengelska.
Vägspärr 56 är en bastant byggnad omgärdad av åtta meter höga staket, snurrgrind etcetera.
Vägspärr Gilbert däremot, är en enkel utomhuskontroll. I vägspärr Gilbert skall man lägga sina tillhörigheter på ett bord och sedan passera genom en metalldetektor. En soldat kontrollerar väskor och tillhörigheter.
När jag som tidigare yrkesofficer ser soldaternas agerande i vägspärrarna blir jag inte imponerad. Om säkerheten har den högsta prioritet skall soldaterna inte släppa okända människor alldeles inpå sig. Okända skall hållas på avstånd.
Under 2015 och till 21 mars i år har 177 palestinier och 22 israeler dödats på Västbanken. Flest sedan vågen av knivattacker började i oktober 2015. [2] Som tidigare yrkesofficer, nu på plats i Hebron där en stor del av knivattackerna skett, tänker jag att israeliska armén borde ha effektiva rutiner mot knivattacker nu efter fem månader.
Jag ser ibland undanställda kravallstaket i vägspärrarna. Jag tänker att en knivattack blir svårare om angriparen skall trassla sig över ett sådant för att komma nära någon soldat.
När vi ser soldater agera i olika vägspärrar upplever jag att det handlar mer om att visa vem som bestämmer än om säkerhet. Jag tycker det är otrevligt att vara i närheten när soldaterna utför kroppsvisitationer på gatan, vilket jag ibland uppfattar som trakasserier av lokalbefolkningen. Palestinierna säger ofta att det är värre när vi internationella inte finns i närheten.
I närheten till vägspärr Gilbert bor palestiniern Emad Abu Shamsiyeh. Han har fått en videokamera av den israeliska människorättsorganisationen B’Tselem och det är han som fångat dödsskjutingen av Abed al-Fatah Ashraf på den film som efter det spreds och fick stor uppmärksamhet i Palestina och Israel, men också internationellt.
På filmen ser man Abed ligga orörlig på marken mellan israeliska soldater. Några av dem pratar i mobiltelefoner. Ingen tar någon notis om Abed. Huvudet rör sig sakta fram och tillbaka. Då händer det som är totalt förbjudet enligt krigets lagar, fjärde Genèvekonventionen [3]: en soldat skjuter Abed i huvudet på kort avstånd. [4] När Abed skjuts dödas samtidigt en eventuell informationskälla till morgonens knivattack och dödsskjutningen av Ramzi Aziz al-Qasrawi.
När filmen är uppladdad på internet händer saker i rask takt. Den israeliska försvarsministern Moshe Ya’alon uppger att man arresterat soldaten, en sjukvårdssoldat från Kfir-brigaden. Försvarsministern och premiärminister Netanyahu fördömer agerandet. Bosättare hotar Emad och hans familj. [5]
Bosättare i Hebron stämmer Emad till israelisk domstol för att han filmat en säkerhetshändelse. Filmaren var i maskopi med angriparna, hävdar de. [6] En grupp israeliska högeraktivister demonsterar mot Netanyahus fördömande av soldatens handling. [7] Regeringskollegan och utbildningsministern Bennet kritiserar Netanyahu i Knesset. Likaså förre utrikesministern Lieberman retorik är belysande för samtalstonen. [8]
Samtalsklimatet i Israel är hårt. I ett tal tidigare i mars säger Israels sefardiska chefsrabbin Yitzhak Yosef [9], känd för kontroversiella uttalanden om icke-judar, med anledningen av knivattackerna, att det är ett påbud av Gud att döda en angripare. [10] Israel har pressfrihet och nu granskas uttalanden av politiker och officerare som lett fram till dagens kultur i krigsmakten i israeliska medier. [11]
Det har nu passerat omkring 150 dagar sedan knivattackerna startade i oktober och minst 187 palestinier och 33 israeler har omkommit i konflikten. [12]
På plats i Hebron funderar jag: när kommer opinionsvändningen i det israeliska samhället? Några dagar efter händelsen är vi tillbaka vid vägspärren. Inga spår syns efter händelsen. Det är helt rent på gatan, ovanligt rent: inte ens skräp som chokladomslagspapper eller PET-flaskor syns. Emad Abu Shamsiyeh, B’Tselemfotografen, förstärker fönstergallren. Lunken längs Shuhadagatan har återgått till en slags vardag.
Jag tänker att dagens konfrontationspolitik drabbar både israeler och palestinier. Att stoppa ockupationen skulle vara ett avgörande steg mot fred. Vi kan alla bidra genom att lyssna till konfliktens offer. Kunskap om båda folkens behov är ett första steg.
